Under en följd av år har jag varit engagerad i frågeställningen runt de beroendeskapande läkemedlen, särskilt bensodiazepiner. Bland annat har jag varit med att starta en patientförening och jag har vittnat om mina erfarenheter i min bok "Snärjd". Jag har alltså tidigare skrivit till Socialdepartementet som hänvisade till den kontakt vi hade redan för något år sedan. Skickar detta brev som en uppföljning på vårt telefonsamtal den 24 oktober 1997.

Tidigt i våras beslutade jag att dra mig ur hela mitt engagemang. Orsaken var att jag upptäckte att de personer jag försökte hjälpa riskerade att hamna ur askan i elden. Jag konstaterade att om jag försökte hjälpa människor att sluta med sina piller så hamnade jag ofta i en motsats-situation med deras lokala sjukvård, som ofta ansåg att abstinens var något snabbt övergående. Istället för att motivera människor att stå ut, kanske genom flera år, uppmanades de att prova andra piller och vissa avvisades helt och hållet när de inom vården försökte påkalla uppmärksamhet avseende långdragna reaktioner.

Istället för att få hjälp riskerade de alltså att hamna helt utanför såväl vård som socialt skyddsnät.

Från USA kommer den helt osannolika rapporten om forskaren som skickade ett antal friska personer till läkare med en fingerad symtombild avseende schizofreni. Samtliga bedömdes ha diagnosen och det intressanta var sedan att följa personerna när de försökte rentvå sig från bedömningen. Det tog mellan 7 och 54 dagar innan de blev trodda och nästan alla försök till förklaring ansågs vara ett uttryck för grundsjukdomen. I genomsnitt tog det 19 dagar innan de blev utskrivna.

Ovanstående stycke verkar ju inte riktigt klokt men det är ungefär vad många människor möter i Sverige 1997 när de försöker förklara att de lider av abstinensbesvär. De möter en sjukvård som istället för att erbjuda hjälp letar efter en symtombild som motiverar en fortsatt förskrivning av piller. Om människorna någon gång kan ha fått en diagnos som tyder på nervösa besvär så är många tyvärr dömda till ett fortsatt liv i droger. Abstinensreaktion bedöms vara en ursprunglig sjukdom. Även toleransutvecklingen bedöms vara en tilltagande ursprungssjukdom. Jag tycker det är rent ut sagt för djävligt och det kan alltså vara betydligt värre att drabbas av en psykisk åkomma än att hämta ett beroendeproblem på gatan.

Trots att jag slutat finns det några människor som ringer ibland för att få stämma av sin egen upplevelse mot min. Har du upplevt dessa symtom? Hur skiljde du dem från eventuella ursprungssjukdomar? Hur gjorde du för att motivera dig osv.

Bland annat har en dam hört av sig från Kåge. Hon berättade om sina stora svårigheter trots att det gått tre år sedan hon satte ut sina piller. Någon hjälp från lokal sjukvård var det inte tal om och det enda stöd hon egentligen hade var att hon kunde ringa ett 020-nummer till Kilen i Stockholm. Motsvarande samtal kom i denna veckan från Hunnebostrand. Tidigare har jag fått dem Hässleholm, Karlskoga, Hällefors osv.osv.osv.

Kilen är ju numera nedläggningshotat och damen var helt förtvivlad. Vart skulle hon vända sig nu? Någon hjälp hemma gick inte att få och hon hade inte råd med dyra telefonsamtal.

Även om jag lagt av kan jag inte underlåta att informera Dig om vad jag tror händer om Kilen läggs ned. Tyvärr upplever jag att många kommer att duka under lite varstans runt om i Sverige. Gräsrötterna har kommit underfund med sitt eget kemiska beroende men möter inget gehör i vården. Vart skall de ta vägen? En människa utan tidigare missbruksproblem vänder inte. Kan inte Landstingsförbundet skjuta till några kronor till Kilens fortlevnad och arbeta för att man kommer till klarhet i frågan om symtombilden? Det är inte en stockholmsfråga utan en riksangelägenhet.

Hur länge kan symtombilden bestå?? Hur skiljer man abstinensbesvär från grundsjukdom och hur gör man för att hjälpa människor som drabbats av båda?

Knäckfrågorna är: Hur stor andel patienter riskerar att drabbas av ett beroende? Vem kan kan drabbas? Hur skiljer man begreppen åt efter en trettio år lång period där man inte sett några problem alls?

Varför kommer etablissemanget aldrig till skott i beroendefrågorna är en annan fråga som jag ställer mig? Istället för att åstadkomma en förbättring förefaller det mig som att nya piller tillkommer trots att man inte fullt ut har rett ut vad de gamla ger för negativa effekter.

Tacksam för svar.

1997-10-23

Under en följd av år har jag varit engagerad i frågeställningen runt de beroendeskapande läkemedlen, särskilt bensodiazepiner. Bland annat har jag varit med att starta en patientförening och jag har vittnat om mina erfarenheter i min bok "Snärjd". Jag har alltså tidigare skrivit till Socialdepartementet.

Tidigt i våras beslutade jag att dra mig ur hela mitt engagemang. Orsaken var att jag upptäckte att de personer jag försökte hjälpa riskerade att hamna ur askan i elden. Jag konstaterade att om jag försökte hjälpa människor att sluta med sina piller så hamnade jag ofta i en motsatssituation med sjukvården, som ofta ansåg att abstinens var något snabbt övergående. Istället för att motivera människor att stå ut genom flera år uppmanades de att prova andra piller och vissa avvisades helt och hållet när de inom vården försökte påkalla uppmärksamhet avseende långdragna reaktioner.

Istället för att få hjälp riskerade de alltså att hamna helt utanför såväl vård som socialt.

Trots att jag slutat finns det några människor som ringer ibland för att få stämma av sin egen upplevelse mot min. Har du upplevt dessa symtom? Hur gjorde du för att motivera dig osv.

Bland annat har en dam hört av sig från Kåge, som jag hört är din födelsebygd. Hon berättade om sina stora svårigheter trots att det gått tre år sedan hon satte ut sina piller. Någon hjälp från lokal sjukvård var det inte tal om och det enda stöd hon egentligen hade var att hon kunde ringa ett 020-nummer till Kilen i Stockholm.

Kilen är ju numera nedläggningshotat och damen var helt förtvivlad. Vart skulle hon vända sig nu? Någon hjälp hemma gick inte att få och hon hade inte råd med dyra telefonsamtal.

Även om jag lagt av kan jag inte underlåta att informera Dig om detta fall. Tyvärr tror jag att många kommer att duka under lite varstans runt om i Sverige. Gräsrötterna har kommit underfund med sitt eget beroende men möter inget gehör i vården. Vart skall de ta vägen? Kan inte Socialdepartementet skjuta till några kronor till Kilens fortlevnad?

Varför kommer etablissemanget aldrig till skott i beroendefrågorna? Istället för att åstadkomma en förbättring förefaller det mig som att nya piller tillkommer trots att man inte fullt ut har rett ut vad de gamla ger för negativa effekter.

Tacksam för svar.

Under många år har debatten rasat om de beroendeskapande läkemedlens effekter, främst bensodiazepiners, utan att man nämnvärt har närmat sig problemets kärna.

Vissa människor påstås få för mycket medicin medan andra tvärtom anses vara undermedicinerade. Ingen tycks veta, inte ens Socialstyrelsen, hur det är i det enskilda fallet, alltså vem det är som får mycket eller för lite och det finns (till producentens förmodade förtjusning) ingen ordentlig kunskap om att skilja den medicinbiverkan från den grundsjukdom som en gång i tiden startade medicininsatsen.

Sjukvården själv har delats upp i två läger. Ett stort, till försvar för medicinernas positiva effekter, där biverkan antingen tolkas som något man måste stå ut med för att kunna tillgodogöra sig den positiva effekten eller framför allt så ser man inte biverkan som en bieffekt av medicinen utan mer som ett uttryck för ett förvärrat grundtillstånd. Enligt min uppfattning företräds detta läger främst av äldre läkare och då inte minst av dem som har sin dagliga gärning inom allmänpsykiatrin. Man har med andra ord inte uppfattat någon beroendesjukdom vid låga doser, medicineringen pågår åratals och man bortser därmed från tolerans- och abstinensreaktioner.

Om jag går några år bakåt i tiden så var det inte många som uppfattade att det kunde ligga någon sanning i påståendet att en av läkare ordinerad medicin kunde utgöra en fara för patienten. Man menade att det fanns säkerhetsmarginaler och att en normaldos av beroendeskapande medicin inte utgjorde något problem man behövde ta hänsyn till.

Om vi ser på samma problem idag så är det ju klarlagt, bl. a. av Socialstyrelsen, att även läkarordinerade doser kan vara av ondo. Tyvärr lever det fortfarande kvar en uppfattning hos stora delar läkarkåren att risken för undermedicinering är större än risken för beroende. Se bifogad artikel (bil 1), hämtad ur tidningen Året Runt. Den beskriver ganska väl den uppfattning man idag (år 1996) möter i vården.

I England avslutades debatten om bensodiazepiner för mer än fem år sedan. I Sverige fortlever debatten genom att man nu debatterar hur lång abstinensperioden är. Tyvärr finner man åter att det är stora delar av läkarkåren som representerar den sida som menar att abstinensen är mild och snabbt övergående och man ser alltså fortfarande inget hinder till att ordinera till nya patientgrupper. (Precis samma resonemang från läkarhåll som när heroin och amfetamin ifrågasattes som bra medicin.)

Verkligheten hos seriösa avgiftare, typ TUB (St Görans sjukhus i Stockholm) och Skene Lasarett, ser något annorlunda ut då man upptäckt och accepterat att abstinensen kan bli så svår att den fordrar inläggning. Inte bara i samband med en akut avgiftning utan det förekommer också att människor behöver adekvat hjälp, innefattande inläggning, flera år efter avgiftning.

Verkligheten bekräftas av vårt föreningsarbete där vi genomfört en enkätundersökning som för tillfället ligger på Göteborgs Universitet för utvärdering. Många människor upplever något som kan betraktas vara neurologiska skador trots att det passerat 5 - 8 år. Man har ont i muskler, får kramper och är allmänt överkänsliga. (Särskilt mot stress, men även mot mediciner, ljud och ljus.)

Föreningens medlemmar bekräftar också bristen på empati från den stora grupp läkare som inte accepterat frågeställningen. De möter istället ofta en vård som självsäkert menar att det inte kan bero på en tidigare medicinering, Du är inbillningsjuk osv. De får alltså ingen hjälp i flera fall och tvingas ut på en vandring helt utan socialt skyddsnät eller tvingas tillbaka till medicinburken då det tyvärr finns många läkare som fortfarande menar att det utgör adekvat behandling. Själv tycker jag att den hanteringen är långt mer osmaklig än illegal gatulangning då det förväntas att det är läkaren som besitter de största kunskaperna och även har beslutanderätten i medicinska frågor. Det påverkar i sin tur patientens kontakter med försäkringskassan, sociala myndigheter osv.

Många fördomar lever fortfarande kvar och det gör att det kostar stora pengar. Bifogar ( bil 2 ) en forskningsrapport som anger kroniska förändringar i hjärnan. Rapporten handlar om andra droger men det gör ingen avgörande skillnad. Man menar att det skapas ett kroniskt tillstånd fullt jämförbar med astma, diabetes o. dyl. Det förklarar alltså den syn om valiumbrist som finns i vården och som gör att man ofta hör att människor får medicin för just "valiumbrist". Det börjar med någon kris eller annat problem. Valium, Stesolid eller någon annan lugnande tablett eller sömntablett provas. Kroppen ställer om sig (kanske redan inom någon vecka) och man har skapat en "valiumbrist" som yttrar sig precis på samma sätt som den ursprungliga krisen. Vården har i trettio år tolkat den som ett förvärrat ursprungligt tillstånd och det är detta som är så förrädiskt, faktiskt för både patient och behandlare. Det ginge väl an om det räckte med att fortsätta tillföra "valium" men tyvärr uppstår ofta en symtombild av toleranssymtom efter en tid. Ett nytt mänskligt lidande uppstår samtidigt med ett ökat vårdbehov. Bilden börjar alltmer likna den illegala drogtrafiken där det börjar med hasch eller något annat "ofarligt". Därefter provas andra preparat och till slut vet ingen vad som orsakar vad. Inom vården skrivs otaliga diagnoser på legalt drog-påverkade patienter. Nya mediciner provas och man har snart helt tappat greppet om vad som från början orsakade den första medicininsatsen.

Socialstyrelsens jakt på s. k. överförskrivande läkare (påminner för övrigt om dåvarande Medicinalstyrelsens agerande då heroin och amfetamin började ifrågasättas) leder ingen vart om man inte kombinerar det med att förmedla en ny kunskap till alla inom vårdorganisationen. Alltså även de läkare som har en låg förskrivning och till all annan personal med bedömningsansvar. Orsaken är att sakfrågan egentligen inte alls handlar om dosstorlekar och erfarenheten visar att det otroligt nog kan vara svårare att ta sig ur en låg dos än en hög. Paradoxen kanske kan förklaras med att vi har en individuell förmåga att bryta ned läkemedel. En högdosberoende individ kan således förväntas ha en större förmåga att bryta ned sina mediciner än en individ som håller sig till en låg dos. Den lågdosberoende förmår förmodligen inte att bryta ned mera medicin än den ordinerade dosen. Det handlar alltså inte i första hand om personliga karaktärsdrag, utan mer om enzymnivåer, och flera tecken tyder på att en låg dos hos den lågdosberoende kan ge en större koncentration i plasma än en hög dos kan ge hos den högdosberoende. (Synen att ett läkemedelsberoende är att betrakta som ett karaktärsbundet missbruksproblem har alltså ingen förankring i verkligheten.)

Statistik ger naturligtvis en fingervisning om vart en viss grupp medicin är på väg rent försäljningsmässigt men tyvärr ger det inte något svar på vart beroendeproblematiken som sådan är på väg. Brom, Anposal (kloralhydrat, gammal medicin mot smärta och oro), Veronal, Nembutal, Enhexymal, Pentymal (barbiturater, gamla mediciner med sömngivande, lugnande och muskelavslappnande verkan), Mandrax (metakvalon, gammalt dämpande och lugnande medel), Luminal (natriumsalt med lugnande verkan), Restenil, Mebroban, (meprobramat, sömngivande, muskelavslappnande, lugnande) är alla exempel på mediciner som numera bedöms ha varit beroendeskapande. De flesta är avregistrerade.

Bensodiazepinerna (något mer än tjugo preparatnamn) har nu debatterats under något decennium och som sömnmedel börjar de ersättas att nya preparat vid namn Stilnoct och Imovane. Redan nu söker sig människor till avgiftningskliniker för att bli kvitt sitt beroende av dessa nya och av FASS ej angivna vara beroendeskapande. Ytterligare exempel är en hel rad av smärtstillande mediciner där det inte finns något angivet i FASS om beroendeproblem men där människor söker hjälp för beroende. För att ytterligare komplicera bilden kan man lägga till de nya "lyckopillren" Cipramil, Seroxat etc. Vissa påstår att det finns bevis för beroendeskapande effekter medan andra förnekar.

Statistik ger alltså ingen heltäckande bild och det viktigaste är att sprida kunskap om hur ett beroende uppstår och fortlever. Det är således allt för enkelt att skylla alla nytillkomna symtom på ursprungliga sjukdomar och som behandlare då intala sig själv att man arbetar med säkerhetsmarginaler enbart därför att man använder sig av låga doser av registrerade preparat.

Den enda lösningen på beroendefrågan är alltså kunskap. Betydligt bättre kunskap om vilka såväl positiva som destruktiva effekter preparaten har på olika individer. Man borde från samhällets sida initiera den forskning som inte blivit gjord under hela 1900-talet då det förmodligen finns ett egenintresse från producentleden att inte genomföra den typen av forskning. Det skulle nog utgöra en effektiv broms för försäljningen.

Ett enkelt sätt att bedriva forskning på är att ta vara på de erfarenheter som framkommer vid avgiftning på bl. a. Psykiatriska Beroendekliniken vid St Görans sjukhus och vid Kilen i Stockholm. Människor har en mycket likartad bild av hur de etablerade sitt beroende och hur svårt de sedan haft att förstå att det var den medicin som de länge upplevde som en hjälp som gjorde dem sjuka.

Jag vet inte hur det ställer sig lagstiftningsmässigt men det vore ganska enkelt om man skaffade sig kunskap om hur andra personer ur samma släkt har reagerat på beroende-skapande mediciner. (Jag är övertygad om att det handlar om genetiska faktorer och jag vet att det snabbt kan skapas en förändring i kroppen som är långt värre att stå ut med än det ursprungliga problemet.) Om det finns tendenser till beroende inom släkten så borde man vara extremt försiktigt och uppmana patienten att söka andra lösningar på den kris det oftast handlar om. Det borde vara en mänsklig rättighet att få det skyddet, särskilt om man befinner sig i ett krisläge, redo att acceptera all typ av hjälp enbart för att man inte står ut.

Sist men inte minst borde man se över hur läkarkårens anmälningsplikt avseende biverkningsrapportering fungerar. De utredningar jag sett visar att den knappast fungerar alls, avseende beroende, och det gör ju naturligtvis att Läkemedelsverket inte får all information som i sin tur medför stora risker när man gör säkerhetsbedömningar.

I den här frågeställningen finns en mängd fördomar. En av de stora fördomarna gäller bensodiazepinernas effekter och under en tidsrymd av trettio år har det, som jag tidigare nämnt, byggts upp en bild av att bensodiazepiner kan jämställas med insulin. De anses då vara ett ersättningen vid ett tillstånd av brist på kroppseget Valium och skall därmed tillföras precis på samma sätt som insulin tillsätts utifrån vid sjukdomstillståndet diabetes. Behandlingen anses följaktligen behöva pågå ett helt liv. Min uppfattning är att denna fördom är mycket spridd inom läkarkåren och vi har ofta mött den i föreningsarbetet.

En annan fördom som är mycket vanlig bland vårdpersonal är att bensodiazepiner är bra medicin vid psykiska ohälsa. Ofta hör man: "Det finns väl ändå människor som behöver lugnande medicin och att bensodiazepiner då har en bra effekt." Varje normalt tänkande människa borde väl inse att om människor utan psykiska problem kan bli rejält sjuka vid ett beroendetillstånd så kan det även gälla människor med psykisk sjukdom i botten. I motsats till vad fördomen säger måste det alltså finns de som lider av kronisk psykisk ohälsa som mår ännu sämre på grund av toleransbetingade reaktioner. Fortfarande i våra dagar finns även inom vården ett avståndstagande och en rädsla för personer med psykisk ohälsa och det har alltså vuxit fram en trygghet i att ha ett dämpande preparat som man kan ordinera. Flera gånger har jag hört läkare försvara sin utskrivning med att vi måste göra något för annars kan patienten ta livet av sig och som jag ser det används det alltså som en trygghet och man litar alltså mera till narkotikan än till patientens förmåga att ta vara på sig själv.

Den kanske allvarligaste fördomen är ändå uppfattningen om att abstinens är mild och går över på några månader. Därefter påstås man kunna räkna med att det är den ursprungliga sjukdomen som kommer tillbaka. Verkligheten visar tyvärr att abstinensperioden i de allvarliga fallen kan pågå upp mot tio år och det är ännu inte utrett om det finns permanenta skador.

Det finns många andra fördomar jag skulle kunna dra fram men kan bara konstatera att jag inte hört talas om någon forskning som visar att bensodiazepiner har någon effekt efter tre månader. Ätandet därefter blir därmed ett ätande för att kupera det tillstånd av valiumbrist som preparaten skapat. Verkligheten i vården visar att det inte finns tillräcklig kunskap om detta och mängden av människor som ätit många år är omfattande. Min erfarenhet av kontakter i åldringsvården är minst sagt skrämmande och TV-programmet Reportrarna 24/9 1996 klargjorde ju åter hur slentrianmässigt förskrivningen sker till gamla och sjuka. En vistelse på institution är ingen garanti då det visade sig att de boende på den aktuella avdelningen i genomsnitt hade åtta mediciner varje dag och att närmare åttio procent medicinerades med psykofarmaka. Trots att man vet att medicinen i sig kan förvärra eller rent av skapa den pågående demensbilden.

Många menar att en krisreaktion är ett tecken på brist av dämpande kroppsegna ämnen och att det då är ett tillfälle att tillsätta ersättningsmedel utifrån. Det är för övrigt det på det sättet de flesta har etablerat sitt beroende till lugnande medel och som sedan utvecklats till ett läge med ytterligare psykiska och fysiska besvär.

Ordet kris kommer från det grekiska ordet krisis som betyder plötsligt förändrad livs-situation. Om man börjar fundera lite över innebörden så kan man nog enas om att det i vårt moderna samhälle till stor del handlar om brist på trygghet i livet. Vi är alla olika individer med olika uppfostran och med lite olika personliga förutsättningar men de flesta av oss har behov av att känna trygghet i relationen, i arbetet osv.

Som jag ser det kan det alltså skapa en stor otrygghet om man drabbas av sorg, av arbetslöshet, om någon i den nära kretsen drabbas av svår sjukdom osv. En otrygghet som i sin tur skapar ångest. På samma sätt kan man hamna i kris om man inte har förmåga eller praktisk möjlighet att lyssna till kroppens signaler och man "går i väggen". Man känner att man inte orkar längre och det skapar en kris i sig om man inte förmår leva upp till de stora krav man ofta i de här sammanhangen har på sig själv.

Frågeställningen måste bli om det verkligen kan anses finnas piller mot arbetslöshet, sorg, ångest , katastrofkänsla, overklighetskänsla, en känsla av att tappa förståndet, sömnlöshet osv. Det är ändå vanliga ingrediensen i krisen. I chockfasen är man väl knappast medveten om vad som har inträffat och känslomässigt har man definitivt inte hunnit "ifatt sig själv". Känslolivet säger t. ex. att den omkomne kommer snart hem medan intellektet så smått börjar fatta vad som hänt. Allt känns overkligt.

Det är svår att beskriva hur otroligt arbetsam en krisreaktion kan vara och det är kanske ändå svårare för någon som inte upplevt en kris att förstå vad det handlar om. Här kommer begreppet empati in i bilden. Jag menar att det är fullt möjligt att ha en föreställning om vad en kris innebär men man måste ändå ställa sig frågan om den egna, kanske inlärda bilden, stämmer med vad den krisdrabbade berättar.

Min erfarenhet av människor i kris (bygger på egen erfarenhet, av nära anhöriga som mist barn, av nära anhörig som drabbats av allvarlig sjukdom och av egen genomliden kris) är att människor vill ha svar på följande frågor. Kan man verkligen må så här och kommer det någonsin att gå över? Jag känner att jag är på väg att mista förståndet? Jag får panik av att ha det så här? Ångesten stryper mig och jag kan inte andas? Det värker i bröstet så jag har tror att jag är på väg att få en hjärtinfarkt?

Jag har medvetet satt ett frågetecken efter varje påstående för om man som behandlare uppfattar påståendet som en fråga och bibehåller en linje att det är en helt naturligt att må på det sättet så dalar ångesten tillbaka och den absoluta övertygelsen om att "värken i tån" är orsakat av livshotande cancer antar mera normala proportioner. Attacken lägger sig, man hinner som drabbad att tänka efter och att bearbeta tills nästa anfall kommer. Samma bekräftelse måste komma gång på gång utifrån, från någon som upplevt, eller med säkerhet vet, hur en kris yttrar sig. Det jag avser är att man måste hålla en mycket konsekvent linje att det kommer att ge med sig så småningom.

Om man i krisläget hamnar hos en läkare är risken tyvärr stor att det kommer in mediciner i bilden. Kanske från början bara avsett för en kort tid. Risken är ändå stor att patienten inte lär sig att tackla de känslostormar som uppstår och budskapet till patienten blir faktiskt. "Du är så sjuk att du inte kommer att klara den här krisen utan piller. Du skall inte behöva lida så när det finns piller som hjälper." Patienten följer alltså rekommendationen att använda pillren för att döva sin sorg, sin smärta och är inte medveten om att krisbearbetningen samtidigt upphör. Pillren hjälper ju ofta initialt och snart är beroendet (ca 30% av fallen) ett faktum och om man nu försöker sluta med pillren kommer krisens känslostormar tillbaka, faktiskt i full orkanstyrka (reboundfenomen). Hur skall patienten då kunna motiveras att stå ut om den inte stod ut från början? Hur skall läkaren nu kunna avgöra vad som är abstinensrelaterat eller "grundsjukdom". Ätandet tenderar att fortsätta tills den dag patienten upplever paradoxen: "Med mina mediciner kan jag inte leva längre men utan dem dukar jag under".

Kanske kan man påstå att ordet kris och sorg i grunden är samma sak. Det handlar om en tomhet och en otrygghet efter något som dramatiskt har förändrats. För några decennier sedan talade man om sorgeåret och alltså om en reaktion som pågick under något år. Utifrån kommande intryck i samband med högtider, i kontakt med vissa föremål etc, väcker minnesbilder som i sin tur sätter känslolivet i rörelse, även efter lång tid. Frågan är om inte detta är en del av livet som vi alla måste passera i varierande omfattning och frågan är om vi gör våra medmänniskor någon tjänst när vi i samhällets namn erbjuder droger istället för den medmänskliga kontakt som behövs i varje krisreaktion. Är det inte långt mera humant att erbjuda mänsklig kontakt och möjlighet till samtal. Allt för att kunna dela sorgen med någon och få en förklaring till den psykiska eller fysiska smärta man upplever.

Är det humant att samhället medverkar till att lägga "locket på" möjligheten till bearbetning. Så snart de försöker sluta med sina droger, kanske flera år efteråt, kommer ju ändå sorgen tillbaka och är det humant att kanske bevara människor i en krisreaktion ett helt liv? Svalebo vårdcentral i Göteborg tycks vara ett lysande exempel på det jag avser och det vore en långsiktig ekonomi att bereda möjlighet även för den ensamma människan att få den "krisgrupp" som i nuläget endast är katastrofoffer förunnat. Vid katastrofer är det massmedialt gångbart men hur är verkligheten för den ensamma människan med en nästan identisk erfarenhet?

Det finns människor som tål droger och kanske är det så att de är i majoritet. Kan man ändå resonera som professor Björn Beerman, Läkemedelsverket gjorde i TV-programmet Kalla Fakta. Intrycket var att man får räkna med att offra en minoritet för att majoriteten skall må bra. Om det är så som medicinska frågor avgörs så är det ju ganska meningslöst att hålla på att kämpa i den här frågeställningen. En viss förståelse kan man väl ha för påståendet men jag upplever att man först måste se till att göra allt för att även den gruppen som drabbas av biverkningar får den hjälp de behöver. För ett antal år sedan ansågs lobotomering vara en bra och accepterad metod. Likaså var heroin och amfetamin bra mediciner. Jag tror ingen ordinerade dem av illvilja utan det berodde säkert på att man ansåg att man faktiskt hjälpte patienten. I grunden låg en utbildning som gjorde att man tolkade på ett speciellt sätt. I dagsläget tolkas bensodiazepiner och andra beroende-skapande mediciner av många som bra medicin och något som faktiskt hjälper. Kanske den enda hjälpen många har att erbjuda. Man glömmer bort skadeverkningar för det har man genom sin utbildning inte lärt sig så mycket om. Man får oftast lita till producentens och läkemedelskonsulentens information och det finns ju faktiskt de experter som talar om de nya lyckopillren som om de vore målsökande robotar som söker sig till det sjuka stället i hjärnan. Tänk om det vore så väl. Frågan blir: Är t. ex. bensodiazepiner så bra som många tror eller har en hel organisation och ett helt samhälle, av producenten, letts in i en villfarelse i förhållande till drogerna? (Det lär väl i så fall inte vara något nytt i den medicinska historien.)

I media har rapporterat om det svenska folkets stora tilltro till den svenska sjukvården. Mer än 80 % har stor tilltro till vården. Tilltron är så stor så att människor förväntar sig att vården skall kunna fixa nästan vad som helst. Ett läkarbesök skall medföra någon form av recept annars är det inte någon bra läkare.

Jag menar inte att sjukvården som helhet är dålig men jag vill medverka till att göra den ännu bättre. Samtidigt vill jag slåss för den lilla människan som möts av kalla handen när de vill ha hjälp att bli av med de mediciner de en gång har blivit satta på. Allt för ofta ser man att människor med psykiska problem har valt att ta livet av sig trots att de genomgått all tänkbar vård. Frågan jag ställer mig är: Berodde det på att de blivit utsatta för droger om vilka kunskapen är bristfällig? Berättade någon vid något tillfälle att de kanske "bara" hade blivit beroende?

Vi matas varje dag med information om statens budget och behovet av sanering. Från landstingshåll är tongångarna desamma och från såväl Älvsborgs läns landsting som Stockholms landsting kommer krav på effektivisering och kostnadsbesparing. Avgiftningen vid bl. a. Skene lasarett , St Görans sjukhus och vid Kilen ifrågasätts trots att behovet av insatser i verkligheten ökar.

Vore det inte humant och samtidigt långsiktigt kostnadseffektivt att intakt bevara det engagemang och den kompetens som vuxit fram? Vore det inte långsiktigt kostnadseffektivt att t. o. m. tillföra mera, kanske statliga, resurser och verkligen gå till botten med frågeställningen? Tillför större statliga forsknings- och undervisningsresurser så att erfarenheterna kan spridas i förebyggande syfte och tillför resurser så att man kan särskilja grundorsak och medicinbiverkan. Inte minst som en motvikt till en effektiv marknadsföring från producentleden.

Den fara som jag ser med den typ av besparingar som sker inom dagens sjukvård är att man litar allt för mycket till läkemedelsproducenten och att man ser problemen alltför kortsiktigt. Risken finns därmed att man bygger upp ytterligare kostnader för framtiden. Sparmålen för såväl stat, landsting som kommuner kan alltså bli något av en kvarnsten där personalbrist och brist på kunskap och empati bereder väg för ökad insats av medicinska droger.

Alldeles i början av 1900-talet lanserades Brom som snabbt fick en användning som lugnande och krampstillande medel. Beroende blev vanligt. Det har således snart passerat ett helt sekel utan att man skaffat en säkerställd kunskap om beroende, toleranssymtom och abstinens. Fortfarande idag lanseras nya läkemedel som producenten menar är ej beroendeskapande. Vore det inte trevligt att inför det nya århundrade gå till botten med problemet och göra upp med ett gammalt och förlegat tänkande. Behåll gärna drogerna men använd dem som en yttersta åtgärd för vissa under kort tid och säkerställ att den som visat minsta tendens till beroendeutveckling aldrig någonsin i det fortsatta livet kommer i kontakt med den typen av mediciner.

I skriften "Till priset av vad?" utgiven av Institutet för läkemedelsberoende KILEN

anges att Apoteksbolagets pris för en Sobriltablett år 1995 var 53 öre. Om man lägger till samhällets kostnader för det beroende den skapade i det beräknade fallet blev kostnaden hela 64:- per tablett. Alltså 120 gånger högre.

Personalindragningar i sjukvården leder till förlängda köer och det kan förmodas leda till en ökad användning av beroendeskapande mediciner i form av lugnande medel och värk-tabletter. Beroendet innebär att ytterligare resurser går åt för att undersöka nytillkomna symtom och ekorrhjulet är fullbordat. Det man trodde var en sparåtgärd innebär ökade kostnader.

Ett fall som redovisats mig handlade om en patient som väntade på ryggoperation och under väntetiden ordinerades Stesolid och värkmediciner. När det var dags för operationen, kostnadsberäknad till 150.000 Skr, var patienten så drogad så den gick inte att genomföra. Avgiftning på sjukhus och en rehabilitering på flera år innan operationen kunde genom-föras. Kostnaden hade stigit till 5,4 miljoner.

Ett annorlunda sätt att spara är alltså att granska metoderna men frågan om beroende och dess svårigheter tycks vara så stor och så infekterad att ingen riktigt vågar ta i den. Tvärtom hamnar den i strykklass i besparingstider.

Jag hoppas att det finns en möjlighet till att vår förening kan träffa företrädare för regeringen i Stockholm. Vi har ganska mycket material som på ett överskådligt sätt visar vad ett beroende innebär och vi kan berätta vilka svårigheter vi möter hos drabbade människor. Vårt mål är förutom att hjälpa drabbade människor att få till stånd en väl fungerande långsiktigt kostnadseffektiv vård ungefär som redovisas i bil 3. GP 6/8 -96.

Jag vill avsluta med att åter påminna om att ett läkemedelsberoende knappast kan betraktas som en missbruksfråga. Var och en av oss känner någon som öppet eller dolt medicinerar med bensodizapiner, inte minst i den äldre generationen. Beroendet har i mer än 90% av fallen startat med ett läkarbesök och sedan handlar det nästan uteslutande om hur man tolkar problemen. Det handlar om en vilja att bryta läkemedelsindustrins "kunskapsmonopol" och det handlar om hur man skall tackla nervösa besvär i Socialförsäkringssystemet. Är det verkligen sannolikt att det är en säkerställd väg att riskera att göra en människa till läkemedelsnarkoman och sedan överge henne genom att förvägra henne rätt till hjälp på sjukhus? Är det ett rättsäkert samhälle om man inte får hjälp någonstans om abstinensproblemen blir långdragna? Vem tar totalansvaret för något som inte är självförvållat och hur förhindrar man en upprepning?

För något år sedan gav jag ut min bok "Snärjd". Jag upplever det som skrämmande då människor hör av sig till mig och berättar att de använder den som någon form av "bibel" då de trappar ut sina droger utan kontakt med sjukvården. Jag ser en stor fara då det kan bli livshotande om man inte samtidigt har kontakt med kunniga läkare. Boken bifogas.