När stödet upphör och hoten verkställs

        De allra flesta som drabbats av beroende till bensodiazepiner tycks återfinna hälsan relativt snart. Ingen vet väl med säkerhet hur lång tid det tar men det finns en uppfattning som säger att de allra flesta (ca två tredjedelar av dem som drabbas av abstinensbesvär) blir bra inom intervallet sex månader upp till ett och ett halv år. Kanske två tredjedelar av de resterande uppges bli bra inom tre år. Tyvärr finns det också en grupp där problemen tycks dra ut mycket långt i tiden. Hur stor denna grupp är tvistar de lärde om men jag vet tyvärr om ganska många som tagit sig igenom tio år av besvär utan att bli helt återställda. Faktiskt verkar det vara så att det finns människor som går in i svåra svackor efter så lång tid som tio till femton år. 

Till en början tycks det vara så att de flesta är entusiastiska och det är inte som drabbad så svårt att få en klapp på axeln och diverse uppmuntrande tillrop. Många visar ett stort intresse för att ta reda på hur det går och hur det känns. 
Det kan nog gå ganska lång tid innan den drabbade upplever att människor runt om börjar tappa tron på att det finns svårigheter kvar. Istället för stödjande och uppmuntrande så blir omgivningen alltmer ifrågasättande och ifrågasättandet övergår allt mer i hotelser.

Under senare tid har jag fått ta del av flera fall där de allra närmaste vänt sig ifrån den drabbade med beskedet om att de inte tror på att symtomen kan pågå så länge. En kvinna berättade hur hennes dotter blivit alltmer avvaktande och krävande i kontakten. Orsaken var att kvinnan upplevde att det blev jobbigt när det blev rörigt runt henne. När barnbarnen stojade och lekte upplevde mormodern att hennes kvarvarande stresskänslighet gjorde att hon fick svårt att koncentrera sig och hon kände hur symtombilden accelererade. Det gick oftast bra med det äldsta barnbarnet ensamt men det var värre med det yngsta.
Ibland gick det riktigt bra och det var alltså avgörande om mormodern befann sig i en bättre period eller i en svacka. Dottern upplevde problematiken annorlunda och hon anklagade mamman för att hon inte brydde sig om barnbarnen och för att hon behandlade dem olika. Situationen blev allt mer outhärdlig och den drabbade kvinnan kände allt mer att hon inte orkade med alla dessa konflikter men samtidigt kände hon att hon måste säga ifrån för hon kände ju att hon inte orkade. Dottern reagerade med att säga upp kontakten och det hade nu gått flera månader sedan de hade talats vid.

En annan kvinnan berättade en liknande historia men det handlade mer om att kvinnan inte orkade ta sig ut för att delta i barnbarnens födelsedagskalas, julfirande och liknande tillställningar. Kvinnan berättade att både hennes dotter och son sagt upp kontakten och de kom inte längre och hälsade på henne. Inte ens när hon fyllde år hörde de av sig och kvinnan kände sig mycket ensam och övergiven.

Båda fallen tillhör ytterligheterna men det finns tyvärr ganska många som jag träffat på där kontakten med sjukvården sedan länge upphört. Kontakten med anhöriga fungerar kanske hjälpligt men man måste också inse att även anhöriga måste fortsätta att leva sitt liv. Vi lever ju alla bara en gång och uppoffringen kan ju faktiskt bli ganska omfattande om den drabbade inte orkar med de aktiviteter som en normalt mående människa orkar. Som jag ser det kan man ju naturligtvis inte begära en total uppoffring men allt vore betydligt enklare om svårigheterna vore accepterade av alla inblandade. Det skulle inte behöva utvecklas konflikter människor emellan och det skulle skapa en större förståelse om vad det egentligen handlar om.
Trots allt är det ju så att de flesta läkemedelsberoende människor har börjat genom att acceptera en läkarordination. Rebound-effekten har gjort att de inte själva upptäckt faran innan det varit för sent och det borde ju åtminstone kunna vara en förmildrande omständighet. Många drabbade upplever tyvärr att omgivningen tycker att de har sig själva att skylla och det bidrar ju inte till en ökad förståelse. Hoten om utebliven mänsklig kontakt riskerar allt mer att utvecklas till en verklighet för den drabbade med långa besvär.
Samtidigt leds nya offer in i nya pillerberoenden. Det händer fortfarande varje dag i Sverige och man kan bara konstatera att förskrivningen av bensodiazepiner och deras analoger, i Sverige, aldrig tidigare varit så hög som under början av 2000-talet. Kan det månne vara en bidragande orsak till det stora antalet sjukskrivningar och de galopperande kostnaderna.