Tryckt exemplar av boken - En kamp för Frihet

150 kr inkl. moms. Priset gäller endast vid beställning här på nätet

Faktura bifogas som betalas över Bankgiro inom 30 dagar

Boken kan även beställas som e-bok hos flera e-bok företag som t. ex adlibris. Priset kan variera något men kommer efter den 18 juli 2016 att bli runt 80 kronor

Utdrag ur EN KAMP FÖR FRIHET

Beroende eller missbruk?

Ordet beroende kan ha många betydelser. Alla människor är beroende av att äta, andas eller sova. Om man analyserar ytterligare kan man konstatera att ordet lagom har bäring på flera av dessa elementära behov. Det är inte bra att sova för lite men det är heller inte lämpligt att sova allt för mycket. Samma sak gäller att man inte bör äta för mycket eller för lite. För att kunna reglera får vi hjälp av vårt känsloliv. Vi känner oss trötta när det är dags att sova och hungriga när det behövs ett tillskott av energi. När vi sovit känner vi oss förhoppningsvis utvilade och när vi ätit tillräckligt kan vi uppleva en mättnadskänsla.

Känslolivet har en viktig funktion. Det utgör en del av personligheten men det går att påverka genom inlärning till exempel uppfostran eller annan form av utbildning. Man kan säga att livets skiftande erfarenheter sätter sina avtryck i känslolivet.

Samspelet mellan känslor och tankar medverkar när vi tar våra beslut och det kan därmed innebära stora bekymmer om känslolivets rättsbedömning är påverkad av beroendeskapande substanser. Lägg till att det naturligtvis också finns sjukdomar som påverkar känslolivet och jag ser t ex ätstörningar och spelberoende som exempel på sådana tillstånd. Känslolivet kan påverkas på kemisk väg. Denna möjlighet kan utnyttjas om man själv vill förändra sitt känsloliv.

Många storsäljande läkemedel har också som mål att påverka känslor. Det kan gälla ångest, oro, sömnproblem, avslappning, smärtor och annat. Alla beroendeskapande preparat påverkar det centrala nervsystemet (CNS) och de passerar blod-hjärnbarriären vilket i sin tur medför att de når hjärnans minsta vrå. Faktorer som kan påverka om beroende uppstår är genetiska, vilka doser som används, hur länge och hur ofta de används och hur potent substansen är. Den viktigaste faktorn torde ändå vara hur disponibel individen är att utveckla ett kemiskt beroende.

Alkohol, nikotin och kaffe fordrar ingen närmare presentation då det är allmänt förekommande i samhället och accepterat som beroendeframkallande. Inte alla är medvetna om att det oftast fordras en tillvänjningsperiod innan man uppskattar dessa som njutningsmedel. De första cigaretterna brukar vara en negativ upplevelse med yrsel och illamående innan kroppen lärt sig att ”uppskatta” drogen. Det är en viktig faktor som jag ofta återkommit till i min analys. Kroppen blir van vid drogen och signalerar efter mer. Vi kan säga att kroppen rent fysiskt har börjat bygga upp ett försvar mot drogen, men det är ett ganska osmidigt och statiskt försvar som sedan fordrar en jämn tillförsel av drogen för att den nya balansen och därmed välbefinnandet skall kunna upprätthållas.

Hur är det då med ordinerade läkemedel? Syftet är annorlunda och avsikten är inte att bli berusad eller att uppnå njutning. Det handlar om att dämpa eller eliminera olika former av obehag. Inte sällan används narkotikaklassade medel för att dämpa smärtor eller ångest, att kurera sömnbesvär i en hektisk tillvaro eller annat. Patienter söker hjälp hos sjukvården och förutsätter att de möter vårdpersonal som är väl pålästa vad gäller läkemedlens effekter och biverkningar. Man har som patient ingen anledning att tro att man riskerar att snabbt fastna i ett beroende. Dessutom kan man ibland tvingas följa läkarens ordination om man samtidigt vill få tillgång samhällets sociala skyddsnät i form av sjukskrivning etc.

Därmed finns initialt en avsevärd skillnad i människors medvetenhet när man etablerar ett läkemedelsberoende jämfört med exempelvis alkohol eller narkotika i rekreationssyfte. Likväl är fysiskt likheten stor eftersom centrala nervsystemet påverkas i båda fallen. Eftersom tillvänjningen kommer smygande innebär det att den som ordineras in i ett beroende har små möjligheter att uppfatta när beroendet är ett faktum. De symtom som uppstår kan lätt förväxlas med den ursprungliga sjukdomens symtombild både av läkare och patient.

Exempelvis kan användandet av smärtstillande medel vid ett beroendetillstånd ge svår huvudvärk så snart substansen börjar försvinna ur kroppen, på samma sätt som den koffeinberoende får huvudvärk om den inte druckit kaffe. Det enda som riktigt hjälper är då att ta en ny huvudvärkstablett. För den sömnmedelsberoende människan fungerar det på ungefär samma sätt. Hen kan börja vakna allt tidigare på morgonen och kanske känner en mängd symtom dagtid men har oftast svårt att förstå kopplingen att problemen kan härledas till gårdagens sömntablett. Istället tolkar ofta användaren det som att det finns ett kvarvarande problem och att medicinen fortfarande är effektiv och nödvändig. En typ av ”trygghet” i kontakten med preparatet uppstår. Man upplever att man inte kan klara sig utan sin medicin och så småningom framträder en stor rädsla för att man skall bli lämnad utan sin ”krycka”. Man blir noga med att alltid ha preparatet till hands. Till slut, när effekten har avtagit och biverkningarna blivit större börjar man kanske långsamt att förstå. Men då kan RÄDSLAN vara så stark att ge upp sin medicinering att man inte ens vågar berätta för den ordinerande läkaren. Ett par av de vanligaste biverkningarna som uppkommer vid beroende av bensodiazepiner (lugnande medel) är alltså rädsla och ångest vilket är paradoxalt då det ansågs hjälpa bäst emot dessa känslomässiga tillstånd. Ett kemiskt förändrat känsloliv har skapat en i grunden allt otryggare personlighet som ofta kan dra slutsatsen att den inte längre klarar vardagen utan sin medicin.

Hur skiljer man då den ursprungliga ångestsjukdomen från den kemiska ångest de lugnande tabletterna kan skapa eller hur skiljer man de ursprungliga sömnbesvären från de förvärrade sömnsvårigheter som kan uppstå? Sanningen är att det är i princip omöjligt utan upplysning och det är ett av de stora problemen för den som drabbas av ett läkemedelsberoende. Lägg till ett stort antal andra symtom som långsamt smyger sig på allteftersom beroendet skapas. Den drabbade upplever att medicinen hjälper även mot dessa symptom eftersom de försvinner under några timmar i samband med att man tagit läkemedlet. Det blir ett virrvarr av symtom som är svåra att veta ursprunget till.

Borde då inte patienten själv förstå att den blivit beroende? Verkligheten visar att det kan ta många år innan den drabbade eventuellt kommer till insikt och söker hjälp för att bli av med sin medicin. Det är inte ovanligt att hjälpen ändå uteblir då symtombilden även av vården kan tolkas som ett uttryck för en förvärrad grundsjukdom. Professionen tenderar att använda sig av en tidsaspekt och man menar då att om det gått en viss specifik tid utan medicin så kan man utesluta abstinensbesvär och man kan istället dra slutsatsen att det är den ursprungliga sjukdomen som återkommit. Under ganska lång tid kan det hjälpligt fungera att ta en tablett för att bli av med den abstinensutlösta värken, oron, ångesten, sömnlösheten, muskelkramperna och alla de andra ca 100 symtom som kan uppstå och allt vore frid och fröjd om man kunde fortsätta så. Tyvärr fungerar det oftast inte i ett längre perspektiv på grund av tillkommande symtom (som kan tolkas som toleranssymtom) och det kan i sin tur innebära att allt fler dämpande läkemedel hittar sin plats i den dagliga cocktailen för att motverka de ökande biverkningarna. Förfarandet ökar med stigande ålder. Trots att en åldrande kropp egentligen borde tillföras färre läkemedel i lägre doser blir det inte sällan tvärtom. Jag menar att gamla personer utgör en speciellt drabbad grupp där antalet olika preparat i genomsnitt utgör 10-12 per dag och där inte sällan sömnmedel och lugnande medicin ingår i cocktailen. I media har vid flera tillfällen under senare år redovisats fall där antalet olika läkemedel varit cirka 25 per dag.

Borde då alla beroendeskapande läkemedel förbjudas? Nej. Min avsikt är enbart att lyfta fram vissa aspekter av användningen för att om möjligt bidra till en större kunskap. Kunskap är inte tung att bära för den som har seriösa avsikter. Jag har upptäckt hur svårt det är att förmedla hur det känns att ha abstinensbesvär till någon som inte varit drabbad. Man måste själv ha upplevt det för att inse svårigheterna och verkligen förstå hur länge den drabbades liv kan påverkas negativt. Skadan måste läka ut för att inte återkomma. Man måste behandla den på ungefär samma sätt som ett benbrott. Man ”gipsar” genom att erbjuda hjälp och stöd. Det går inte att belasta för tidigt och man vet inte i förväg hur resultatet kommer att bli. Sakta måste man beredas möjlighet att återvända till ett normalt liv.

Genom alla år har jag varit försiktig med att ta del av den ”etablerade” kunskapen avseende beroende/missbruk. Redan från början kände jag att det var mycket som inte stämde och den känslan kom att bekräftas alltmer ju längre tiden gick. Källan för min djupare analys har därför mestadels varit kunskap som förmedlats av andra drabbade människor. Det har varit människor som tidsmässigt vandrat jämsides med mig eller som befunnit sig längre fram i läkprocessen. Den kommande berättelsen grundas därför på en egen upplevelse och man kan säga att den utgår från en tidsperiod omfattande cirka tre decennier.

Min förhoppning är att samhället vill ta till sig av mina erfarenheter för att förhindra en upprepning.

Ove Carlsson