Läkemedelsberoende - den grymmaste av sjukdomar

(Artikel i tidningen Oberoende nr 2/3 2001)

Författare: Ove Carlsson. Fri sedan 13 år.

"DU FÅR INTE SLUTA ANVÄNDA DIN MEDICIN"

En handläggare på Läkemedelsverket berättade om en anhörig som använt Sobril i 25 år. Handläggaren förnekade bestämt att det var ett kemiskt beroende och menade att behandlingen var adekvat i kampen mot en ångestsjukdom. Oavsett hur det är med den anhörige så illustrerar det hur svår frågeställningen är och många betraktar ångest som en sjukdom orsakad av "brist på Valium" som enkelt kan kureras genom att tillföra "Valium" utifrån, på samma sätt som man tillför insulin till den diabetessjuke. Det är en vanlig uppfattning som innebär att läkemedelsberoende patienter ofta möter rådet: "Du får inte sluta använda din medicin. Den måste du använda resten av livet." Många menar att sidoeffekterna är harmlösa. Biverkningar avvisas som en förvärrad grundsjukdom och det förekommer att drabbade möts av ordinationer med ökade doser.

Om man vinklar begreppen så tycker väl de flesta att man själv borde kunna upptäcka att man blivit läkemedelsberoende. Tyvärr är det inte så enkelt om man från början haft sömnproblem eller ångestproblematik. Då har man ju upptäckt att bensodiazepiner faktiskt hjälpt. Om man drar ner på medicineringen så ökar ångesten och sömnsvårigheterna kan bli enorma. Tolkningen, även från den drabbade, blir att ursprungsbesvären blivit värre och benso är det enda som tycks hjälpa. Det är inte så lätt att själv förstå att den förvärrade bilden kan ha skapats av medicinanvändningen och ifrågasätta effekten.

"En enda dos kokain förändrar hjärnan dramatiskt i minst en vecka. Molekylerna som ska forma nya minnen blir liksom "kidnappade", visar amerikanska forskare. Sannolikt gäller samma mekanismer för andra beroendeframkallande ämnen, såsom nikotin, morfin, amfetamin och alkohol, tror Antonello Bonci som är professor i neurologi vid California-universitetet i San Francisco."
Själv är jag övertygad om att detta gäller även bensodiazepiner och att det är avgörande vad gäller människors oförmåga att i tid förstå sitt kemiska beroende. Det förklarar också det faktum att man som beroende är så fixerad till sin medicin. Så hårt att vissa personer i stort sett gör vad som helst för att få mera medicin.

Vårdgivaren vet inte och den drabbade förstår inte. Ju längre man fortsätter desto större blir skadorna. Kan det vara mera djävulskt och grymt? Jo, det kan det.
Den som upplevt abstinens eller toleransabstinens vet vad jag avser. Det kanske inte gäller alla men många har drabbats av svåra effekter som drabbar den egna personligheten och som därmed även får effekter på relationer till andra. Brutna äktenskap är väl inte direkt ovanligt.

DET GÅR ATT SLUTA NÄR OMGIVNINGEN VISAR FÖRSTÅELSE
Vid en läkemedelskonferens i England hösten 2000 mötte jag uttrycket "Tranquilizers Addiction The Hell Of All Diseases". Jag har funderat lite runt detta uttryck och varför människor även i Sverige ofta talar om djävulska besvär och att livet blivit till ett rent helvete. Om jag till resonemanget lägger en del av de upplevelser man kan möta under abstinensen alla faser och fasor så börjar bilden av vår tids mest grymma sjukdom att klarna. Kan det t.o.m vara värre än t. ex en dödlig cancer? Svaret måste bli ja på grund av abstinensproblemens långdragna förlopp. Istället för dagar, veckor månader och år av plågor kan tyvärr abstinensen pågå under mer än ett decennium och på grund av sjukvårdens ovilja eller okunskap står man oftast helt utan hjälp och stöd. Effekten blir därmed dubbel och man kan tyvärr inte lita på alla hjälpare. Många har upplevt att de blivit ordinerade andra beroendeskapande medel som skapat ytterligare problem. Många har trots alla svårigheter tagit sig igenom alla år av plågor och har fått uppleva en klar förbättring. Jag har inte träffat någon enda person som ångrat sitt beslut att göra sig kvitt gifterna, när de väl fått känna på livets sötma igen. Det känns underbart att få tillfälle att förändra den bild omgivningen fått av en själv som en annorlunda person och det känns inte minst underbart att få bygga en ny sann bild i kontakten med de egna barnen. Långt från den bild där personligheten varit påverkad av legala droger och långt från den tomma tillvaro man känner om man försöker blicka bakåt. De drogberoende åren känns som ett stort svart hål som man absolut inte vill tillbaka till.

Avsikten med denna artikel är inte att skrämma den som försöker ta sig ur sitt beroende. Istället är tanken att peka på de svårigheter som kan göra livet till helvete men som går att påverka genom information.
Omgivningen förstår inte. Om man möter förståelse för sitt lidande blir allt så mycket enklare. Tyvärr kan nog ingen riktigt förstå vad som händer om man inte upplevt det själv och även närstående kan hamna i ett läge där de känner att de inte orkar lyssna längre. Under abstinensen känner man som drabbad ofta ett starkt behov att berätta om sina problem och det kan av omgivningen upplevas som tjat medan den drabbade upplever det som livsviktigt. Personligheten kan vara väldigt annorlunda och fylld av ilska vilket medför att relationsproblem lätt kan uppkomma. Det gäller alltså för alla parter att hålla ut tills den drabbade kommit underfund med sina egna överreaktioner.

Många, som oavsett sjukdom, som varit långvarigt sjuka har nog upplevt hur de blivit allt mer ensamma. Vänner och bekanta försvinner allt mer. Det gäller inte minst under abstinensfasens vindlingar för vem vill umgås med någon som man upplever inte vill någonting, aldrig hör av sig och som aldrig ställer upp på normala aktiviteter. Om man på ett bättre sätt kan informera om varför den drabbade beter sig som den gör och att det är en "normal" reaktion för många under abstinens så kanske det kan hjälpa den drabbade till en ökad förståelse och ett snabbare tillfrisknande. Om man inte blir bemött med kunskap blir följden att man isolerar sig allt mer.

Okunskap och fördomarna gör att man ofta möter en uppfattning om att det inte är så farligt. Ofta får man från professionen höra: "Så kan det inte vara. Abstinens kan inte hålla på så länge. Den är mild och snabbt övergående". Verkligheten visar att det inte är sant.Problemen syns oftast inte utanpå men man kan göra olika neuropsykologiska tester och då kan man upptäcka att hjärnan inte fungerar normalt. Det kan ta lång tid och jag kan vittna om att vändpunkten kan komma första efter åtta till tio år. Det gäller att hålla ut och att aldrig ge tappt och det borde vara en mänsklig rättighet att få att allt tillgängligt stöd för i de allra flesta fall handlar det om människor som inte gjort något fel. De har bara litat till de råd de fått från vården och de lider ju faktiskt av ett iatrogent sjukdomstillstånd..

LÄKARNAS OKUNSKAP ETT HINDER
Jag vet själv att man kan råka ut för olika diagnoser under abstinensfasen. Själv menade flera svenska professorer att jag aldrig skulle ha slutat med min lilla dos bensodiazepiner. De var personer som har stort inflytande på myndigheternas syn på beroendeproblematiken. Dessa välutbildade människor förstod inte att man kan skadas av bensodiazepiner i låga doser och utifrån den erfarenheten är jag mycket lycklig för att jag valde att inte lita till deras version. Jag hade stöd från andra läkare i min närhet och hade alltså möjlighet att välja. Hur många människor har den möjligheten?? De flesta måste nog följa den diagnos deras läkare uttalar annars kommer det repressalier i form av indragen sjukersättning, utebliven vård etc. Utifrån ovanstående resonemang påstår jag att det kan vara mycket värre att bli beroende av legala droger än av illegala. Inom den legala verksamheten riskerar man att felbehandlingar förtigs och hierarkin gör att de gamla professorernas uppfattning är den som fortfarande gäller. Det kan ta en enorm tid att omvända deras uppfattning och man får under mellantiden som drabbad ingen hjälp. Istället bara mera droger i fruktlösa försök att dämpa besvären.

Jag vill avsluta det här inlägget med att se det positiva i att avgifta sig. Oavsett om det tar lång tid eller ej så är livet alltför mycket värt för att inte kunna uppleva alla de nyanser man går miste om när man tvingas använda legala droger. Det ger en helt annat dimension när man kommit ut ur tablettdimman och då kan man uppleva att tablettberoendet faktiskt vara en nyttig erfarenhet. Om än mycket dyrköpt. Alla blir vi gamla och när jag ser på åldringsvården ur min synvinkel blir jag minst sagt förskräckt. Jag upptäcker drogade människor som sitter och sover i sina rullstolar. Jag ser det som en katastrof medan människor verksamma inom åldrings- och långvård ofta redovisar en uppfattning om att dosen är så liten så den kan inte ställa till några problem. För den som vill veta mera om mina erfarenheter hänvisas till Erfarenhetssidan på Internet eller till min bok Snärjd.

Boken "Snärjd" finns att låna på många bibliotek och den går också att beställa från Evoca Information