Behovet av att dra sig undan

Fobiska symtom under abstinensen är vanligt. Då tänker jag på den starka känsla som kan uppkomma ganska snart efter det man har dragit ner på eller slutat med sina tabletter. Det kan vara en mycket intensiv känsla som gör att man inte ens förmår svara i telefonen eller öppna dörren om någon ringer på. Man känner sig helt enkelt livrädd.

Det jag tänkte ta upp på denna sida är en något annorlunda upplevelse som kan pågå mycket långt in i processen. Enligt min uppfattning kan det vara en av de effekter som kan ställa till med en hel del bekymmer i det längre perspektivet. Det kan ha gått så lång tid så att man har tappat bort den direkt kopplingen till den abstinensperiod man har genomlidit och man kanske till och med har kommit så långt i processen så att man tror att det tillhör den "normala" personligheten. Det handlar inte längre om rädsla utan mer om fysiska reaktioner i den egna kroppen som utlöses av intryck som kommer utifrån. Det kan handla om en situation som gör att det blir lite "rörigt" runt omkring. Kanske spänner man sig lite omedvetet. Som exempel kan det räcka med att möta en person som man känner lite flyktigt. Minnesproblemen orsakade av bensodiazepinerna gör att man inte riktigt har kontroll över hur man skall agera i mötessituationen. Skall man t. ex. hälsa eller ej. Denna, normalt bagatellartade händelse, kan utlösa en reaktion i kroppen som inte sällan har med spänningar i muskulaturen att göra. Det kan kännas som att det drar åt i hela kroppen och då inte minst runt huvudet. Lite yrsel kan uppstå och man kan känna sig mycket okoncentrerad. Jag diskuterade detta med en sjuksköterska som själv upplevt abstinensreaktioner. Hon trodde att detta hade med kroppens försvarsmekanism att göra. Kanske har hon rätt i det för ibland kan det kännas som att det vore bekvämast att fly fältet och det skulle ju faktiskt kunna vara en signal om att det kan vara rädsla-flykt mekanismen som omedvetet kopplas in.

Sammantaget är detta en ganska obehaglig upplevelse som faktiskt kan göra sig påmind mycket långt in i processen för en del människor. För min egen del har detta varit en av de svåraste passagerna. Hur skall man hantera detta? Omedvetet drar man sig undan denna typ av möten och det gör att man hellre åker till en plats där man inte riskerar att möta personer man känner. Man isolerar sig alltmer socialt och tyvärr medverkar detta till att man allt mer tappar den sociala kontakten.

Går det att motverka denna känsla? Ja, det tror jag att det gör men det fordras nog tyvärr att det problemet blir mer accepterat och känt i samhället. Problemet syns ju inte utanpå och det kan ju inte heller vara lätt för den person som man möter att förstå eller veta om problemet. Det är ju kanske heller inget problem som man själv vill skylta med och det gör nog att det känns enklare att dra sig undan mötet än att konfronteras med kroppens känslosvängningar. Det blir kanske inte heller bättre av några möten där man upplever stora problem att kunna koncentrera sig på själva mötet när man samtidigt skall försöka stå ut med en kropp med kraftigt förhöjd grundspänning där det känns som att kroppen är på väg att "explodera". Låsningar uppstår och trots att den bästa lösningen på problemen nog vore att ihärdigt träna på möten så blir den enkla lösningen nog tyvärr så att man istället undviker konfrontationen.

Tyvärr är nog inte träning den bästa medicinen för alla. Jag tror det är ganska allmängiltigt under abstinensfasen att man vill vara för sig själv under vissa perioder. Det kryper och spänner så intensivt i kroppen så man upplever att man har fullt upp med att uthärda. Det extra lilla påslag som kontakten med andra människor kan ge under dessa faser gör att man upplever att man går över gränsen till det uthärdliga. Det blir som droppen som får glaset att rinna över. Det finns de som berättat att de inte ens kan sitta vid matbordet och äta tillsammans med andra. Det kryper och spänner så intensivt i kroppen så den enda lösningen blir att lämna bordet. Man är ändå inte vid dessa tillfällen rustad för socialt umgänge utan sitter oftast tyst vid bordet, fullt upptagen med att stå ut med det man känner.

Kanske är det så att träning är den rätta medicinen när de värsta känslostormarna lagt sig. Innan dess måste man följa kroppens signaler om lugn och ro. Annars blir det helt enkelt för mycket och det blir som att peta i ett öppet sår. Det läker inte om det inte lämnas ifred. Frågan är sedan hur lång tid man måste vänta innan man börjar träna. Svaret på den frågan är det nog ingen annan än den drabbade som har. Det känns!!