Valium (Diazepam) fyller 40 år

Mycket av vad som framgår av nedanstående översättning upplever jag stämmer även vad gäller problemet i Sverige. Artikeln stämmer i stort med vad jag själv tycker jag har mött här hemma. Det finns ingen avgörande skillnad.

Översättning är fritt gjord och orginaltexten finns på denna länk.

Ett olyckligt jubileum

Simon Garfield
Sunday February 2, 2003
The Observer

För 40 år sedan var Valium det nya undermedlet. Nu är läkare och läkemedelsbolag utsatta för hård kritik då upp till en miljon britter beroende av lugnande medel. Så länge som den långa kampen för upprättelse inte är över så fortsätter lidandet.

Mycket har förändrats i Pat Edwards liv under de senaste 40 åren. Hon har skilt sig, har flyttat från London till South Coast och hon har blivit mormor. Men en sak har inte förändrats: hon använder fortfarande Valium.

Pat Edwards var 25 år när hon först ordinerades Valium i slutet av 1962, några månader innan det blev officiellt godkänt året efter. Hon hade blivit nedstämd efter det hon fött sitt andra barn, ett tillstånd som numera kallas förlossningsdepression. Hennes lokala läkare gav henne Valium för fyra dagar, en passande försiktig dos för en ny behandling och efter fyra dagar med viss förbättring fick hon ytterligare några tabletter. Medicinen verkade ha omedelbar effekt och hon planerade att gå tillbaka till jobbet som hårfrisörska. Men då hände något annat.

"En morgon stod jag utanför min mammas dörr och grät förtvivlat. Hon ringde min doktor och utan att träffa mig så höjde han dosen. Från en 5mg tablett till två, så jag stod sedan på 10mg per dag. Detta pågick under en månad tills jag en dag inte förmådde att lämna hemmet. Min mamma trodde jag blivit tokig, men jag fick fruktansvärda panikattacker och började svettas om jag såg ytterdörren." Agoraphobia var en ovanlig diagnos i början av 1960-talet. Man ringde efter doktorn igen men Pat Edwards säger att han inte kom. Istället ökade han på dosen per telefon till 15mg. Han ordinerade också Marplan, en antidepressiv medicin. Pat Edwards tillstånd förbättrades inte. "På den tiden ifrågasatte man inte en läkares ordination. Jag brukade skicka honom ett frankerat kuvert varje månad och han skickade tabletter för en månads behov."

Pat Edwards är 65 år nu, och hon kan inte ta sig hemifrån. Hon väger ganska mycket och jag tycker att hon påminner om skådespelerskan Kathy Burke, men 30 år äldre. Hon bor i en bungalow i Durrington en bit utanför Worhting i Sussex. Hennes mor dog för nio år sedan och hennes egentliga stöd kommer numera från hennes dotter och från grannarna. Hon har haft pension de sista åtta då hon tvingats ta till rullstolen. "De sista 40 åren har jag inte haft något liv" säger hon. "Ingen har sett mig kunna gå utmed gatan på egen hand, eller gått med mina barn, eller åkt buss. När min dotter gick i förskolan sade hennes lärare att hon inte förstod varför jag aldrig kom till föräldramöten. Om inte min mor hade tagit hand om dem hade de förmodligen tagits om hand av de sociala myndigheterna." Hon tar fortfarande sina tabletter, nu med det generiska namnet Diazepam. Hennes dos har minskats ganska mycket de senaste månaderna, men hon fick stora svårigheter vid jultiden efter det att hon hade minskat dosen till under 5mg. När hon besökte en kirurg i Durrington förra sommaren mötte läkaren henne med beskedet att han inte trodde att medicinerna hjälpte henne. Hon berättade att hon stått på dem i 40 år. Han sade: "Du borde inte använt dem mer än fyra veckor."

Valium och liknande mediciner i samma grupp antas i allmänhet tillhöra en äldre generation läkemedel som ersatt av nyare mer sofistikerade preparat med mindre biverkningar vid behandling av sömnproblem, panikattacker, och andra ångesttillstånd. Verkligheten är annorlunda. På ett år fram till mars 2002 hade 12,5 miljoner recept skrivits bara i England. Året innan var det 13,028 miljoner recept. The Department of Health har inga uppgifter på hur många som får upprepade ordinationer eller för hur länge. Men professor Heather Ashton, specialist i farmakologi vid Royal Victoria Infirmary i Newcastle, ( hon drev en avgiftningsklinik i mer än tio år) tror att det finns mer än en halv miljon britter som ordinerats preparaten i många år. De riktlinjer som utarbetades för förskrivande läkare för 15 år sedan säger att de inte skall användas mer än 28 dagar. Men Home Office har siffror för antalet döda. I England och Wales där förgiftning finns med i dödattesten under perioden 1997 till 2000, var kokain med i 273 rapporter, medan Diazepam och Tamazepam -( enbart 2 av totalt 17 godkända generika) - fanns med i 795 rapporter.

Kritiker menar att mer än en miljon britter kan vara beroende av bensodiazepiner, en grupp som inkluderar ångestdämpande medel som Temesta (lorazepam) och Xanor (alprazolam), sömnmedel som Mogadon (nitrazepam) och muskelavslappnande som Klonopin (clonazepam). Det är en besvärande statistik, inte minst för att det är ett problem som skapats av vår egen hälsovård. Läkemedelsberoendet kan uppstå redan efter två veckors behandling och det är så vanligt att det ofta utesluts när drogpolicies diskuteras och när ekonomiska medel avsätts för avgiftningsresurser. Det är ett beroende vars offer oftast lider i tysthet, hindrade av de symtom som först drev dem till doktorn och förvärrade av långtidsanvändningen av vad som borde ha varit en korttidslösning.

De flesta som använder lugnande medel eller sömnmedel upplever sig inte som kemiskt beroende förrän de försöker reducera dosen, som Pat Edwards. Då upptäcker de att det är omöjligt att sluta. Det är inte svårt att hitta personer som lidit av sin bensodiazepin användning eller människor som gärna berättar om sina erfarenheter som en varning för andra. De många som jag mött berättar historier som är unika bara på ett tidigt stadium: de talar om hur de ofrivilligt blev beroende till medicinen och sedan bygger de på med en vanlig bild av lidande och bedrövelse. De förstår inte varför myndigheterna låtit det fortgå så länge och varför de aldrig själva funderade på att medicinerna kunde vara orsaken till sjukdomstillståndet.

Delvis ligger förklaringen i de forskningsresultat som finns från ett experiment som genomfördes i Sheffield i slutet av 1950-talet. Alec Jenner och hans kollegor vid United Sheffield Hospital befann sig i början av sin karriär inom psykiatrin när de läste en tidningsartikel om en cirkusdomptör från Schweiz. Han hade hittat något som lugnade hans tigrar och lejon. "Jag funderade på om det kunde fungera även på människor", kommer Jenner ihåg. "Så jag ringde upp Roche, som producerade preparatet i Schweiz och de berättade att de funderade på om de kunde marknadsföra det på människor. De ville göra tester för att visa att det gick att använda även till människor. Så de ville ha hjälp, faktiskt."

Jenner tror att han genomförde de första dubbel-blind studierna på både Librium och Valium (en studie där varken patient eller doktor vet vem som tar vad innan resultaten presenteras). "Innan oss hade folk publicerat vad de ansåg om preparaten men det var mindre vetenskapligt än vårt. Vår metod kan tyckas naiv idag men då såg jag det inte så- vi gav testpersonerna två burkar märkta A och B och vi berättade vad som fanns i dem utan att avslöja vilken burk som innehöll vad. Burkarna innehöll två av tre preparat - antingen en barbiturat, eller en bensodiazepin eller bara sockerpiller. Sedan fick de berätta vilken burk som hjälpte dem mest."

Jenner är nu 73 år, och bor fortfarande i Sheffield. Han berättar utan hjälp av noteringar och han medger att han inte kommer ihåg det exakta antalet personer som ingick i studien - han tror att det kunde röra sig om ca 200 personer. Men han är säker på sina resultat. "Bensodiazepinerna kom ur studien som segrare. Patienternas förbättring bland dem som stod på bensodiazepiner var övertygande - sideffekterna var däremot inte övertygande. De var klart bättre än barbituraterna som folk hade använt innan för att dämpa ångest och som medförde en livshotande risk vid överdosering. Så vi var entusiastiska. Själv tog jag stora doser för att utröna den toxiska effekten, men min hustru sade att jag var densamme". Men Jenner testade inte sina mediciner, eller sina patienter, under längre tid. "På den tiden verkade kemiskt beroende inte att vara ett problem i Storbritannien över huvudtaget - jag hade t. ex. aldrig sett en narkoman som använde heroin. Idag tycks det ganska märkligt att vi inte övervägde detta. Ett av de mest intressanta fynden var att de personer som fick sockerpiller redovisade samma bieffekter som dem som fick bensodiazepiner."

Jenner's arbete togs emot med glädje hos Hoffmann-La Roche. Parallella studier, som också förbisåg att bedöma risken för beroende, fann ett stort användningsområde för Librium och Valium ( båda medlen har en liknande kemisk sammansättning men Valium är fem gånger så potent). År 1961 hade Roche's forskare i dess laboratorium i New Jersey publicerat en rapport där man menade att Valium bara hade milda biverkningar, inkluderande trötthet, yrsel och klåda men detta var resultat som bara baserades på 7 personer. Resultaten för två andra personer fanns inte med för deras biverkningar bedömdes för svåra för att de skulle kunna fortsätta testet. Som ett genomsnitt tog patienterna Valium under 12 och en halv vecka.

Drogen lanserades globalt 1963 och det blev tillsammans med LSD den minsta symbolen för den generationen (tillsammans symboliserade drogerna en paradoxal tid med fred, kärlek och ångest). Rolling Stones sjöng om 'Mother's Little Helper' 1966, Librium och Valium och sömnpillret Mogadon hade hjälpt Roche att bli världens största läkemedelsföretag. Valiums segertåg inspirerade alla stora läkemedelsföretag att marknadsföra sina egna bensodiazepiner. Upjohn konkurrerade snart med Xanor; Wyeth växte med hjälp av Temesta. I Sheffield, kommer Alec Jenner ihåg att han kände sig glad över att hans arbete kommit till nytta. "Jag hade ingen aning om att det skulle att bli så enormt framgångsrikt. Vi var upprymda över att vi backat upp en vinnare. Finansiellt uteblev hans belöning. Vi fick inget för att vi gjorde testet. De betalade för en marknadsdag i Wien och de gav mig pengar till ett mätinstrument för att mäta litium i blod. De kostade väl ca £50."

1979 skrevs ca 30 miljoner recept i UK medan det globalt skrevs 3 miljarder. Men då hade redan problemen med medicinerna blivit ett regelbundet ämne i den medicinska facklitteraturen i mer än ett decennium. Så tidigt som 1968 så skrev man i Journal of the American Medical Association att ett antal psykpatienter hade blivit självmordsbenägna efter bara några dagars användning och man noterade hur tillståndet försämrades när de avslutade behandlingen.

"Problemet med beroende tog tid för mig att förstå", säger Jenner." Men efter en tid blev det uppenbart att det måste vara så". På 1970-talet, genomförde Jenner ytterligare ett försök med Valium, men inte tillsammans med Roche. Han försökte få 50 eller 60 personer att sluta med medicinerna utan att först trappa ned dosen. Ungefär 30% klagade över problem. "Det var tydligt att vi varit naiva vad gäller beroendepotentialen. Jag jobbade på Committee on Safety of Medicines ett tag så jag fick en del information. En person gjorde ett självmordförsök och vi fick ett långt brev från hans fru: "Sätt tillbaka honom på medicinen och använd detta brev som vår bekräftelse på att vi känner att det är den enda vägen att fortsätta leva". Så vi fortsatte att förskriva det". Jenner är numera pensionerad men han säger att han vill hålla sig underrättad om vad som händer inom den psykiatriska vården. Han är intresserad av de psykotropa mediciner som kommit efter de preparat han jobbade med. Han noterar att de också är behäftade med skadeverkningar.(Upjohn´s Halcion förbjöds i Storbritannien 1991 efter rapporter om amnesi, depression och våldsamt beteende medan Rohypnol fortfarande får negativ publicitet för dess olagliga bruk som "date-rape" drog. Nyare mediciner som Prozac och Seroxat ( båda er SSRI-preparat) påverkar en annan receptor i hjärnan och trots att en av de främsta försäljningsargumenten vid lanseringen var att de inte var beroendeframkallande, så får många användare svåra abstinensreaktioner när de slutar).

Jenner ser sin forskning med en kombination av stolthet och skamsenhet. "Jag känner mig naiv men inte skyldig" säger han. "Det som tycktes vara så bra med bensodiazepinerna var att vi tycktes ha funnit en medicin som inte hade många problem. Men det är som att använda en vanlig skruvmejsel i ett armbandsur och utgå från att man inte gör sönder något."

För ett par månader sedan i Terrace Marquee i House of Commons, talade Phil Woolas (en labourledamot och MP för Oldham East och Saddleworth), vid ett möte för att presentera en motion som avser att gottgöra en del av skadorna orsakade av bensodiazepinberoende. "Vad är storleken på problemet" frågade han auditoriet bestående av parlamentsledamöter, advokater och medicinanvändare. "Statistiken pekar på att ca 1,2 miljoner människor i Storbritannien får upprepade recept, en del fortfarande 20 till 30 år efter det att skadan av upprepade förskrivningar blev känd".

Motionen, som nu har blivit undertecknad av mer än 100 parlamentsledamöter manade till en uppdatering av sjukskrivningsreglerna för att säkerställa att man skall känna igen bensodiazepinberoende och för större hjälp till de drabbade. Vi kan inte bara säga till människor att sluta med medicinerna omedelbart" sade Whoolas. "Ibland har jag mardrömmen att om vi får genomslag i vår kampanj, om Hälsodepartementet skulle stoppa förskrivningarna så skulle problemen bli enorma. Lösningen är nedtrappning, behandling och hjälp till människor att komma ifrån de här drogerna".

Detta var inte förstas gången som frågan togs upp i Westminster. Woolas pekade på problemen i en debatt 1999, och fem år tidigare när han var skuggskreterare i Hälsodepartementet. David Blunkett skrev ett stödjande brev till en patient som led av abstinensbesvär och han kallade frågan om bensodiazepinerna en nationell skandal. Sen labour kom till makten har framstegen varit minst sagt små och det finns fortfarande inga medel avsatta för avgiftning. "Vi skall inte ge upp" menade Phil Woolas. " Jag tycker det finns en konspirativ tystnad... Jag tror problemet finns på en fundamental nivå, det är för stort och alltför skrämmande för människor att hantera och förstå omfattningen av."

Vid sidan av det politiska lobbyarbetet har gottgörelse också sökts i domstolarna. I slutet av 1980-talet fick ett antal personer ekonomisk hjälp för att genomföra en gemensam stämning mot Roche Products Ltd och John Wyeth and Brothers Ltd, tillverkaren av Temesta( Ativan). De drabbade menade att företagen var medvetna om faran med beroende och andra biverkningar redan innan de gjorde sin information tillgänglig för läkare och patienter. Roche and Wyeth förnekade detta, och aktionen avslutades 1994 efter det att Legal Aid Board drog tillbaka den ekonomiska hjälpen. De flesta klagande hade problem att visa att skadan orsakats av medicinen eller om det orsakats av de psykologiska problem som fanns redan innan den första förskrivningen.

75 personer försökte ändå att föra fram sina fall mot företagen, men de hindrades av penningbrist och deras krav tillbakavisades av Court of Appeal 1996. Ett fall startade 1993 mot Roche av en tidigare framgångsrik skotsk affärsman. Han menar att hans liv ödelades av Mogadon och fallet ligger för bedömning hos Court of Session in Edinburgh och kanske kommer det att slutföras under nästa år. Ett annat fall förs av en kvinna och ligger för bedömning i Dublin. Förra sommaren fick de drabbade nyheten om en rättslig framgång, fast mot en ny måltavla: Överförskrivande läkare. Ray Nimmo, patienten som drev fallet och hans advokat Caroline Moore från Keeble Hawson i Sheffield, var också närvarande då parlamentsmotionen presenterades i november 2002, och Moore berättade om fallet. Nimmo var 32 år när han först förskrevs bensodiazepiner i mitten av 1980-talet efter en allergisk reaktion till en annan medicin kombinerat med stress utlöst av sjukdom hos hans far. Han fick 90mg Valium per dag, en dosering som fortsatte i reducerad dos i 14 år.

"Effekten var chockerande" menade Caroline Moore. "Ray's personlighet förändrades, han blev folkskygg, och han blev oförmögen att ta itu med livet. 1986 gav han upp sitt delägarskap i ett företag som tillverkade byggnadsställningar. Ray och hans fru planerade att skaffa barn men Ray kände att han inte var lämplig att bli far." När en annan doktor rekommenderade utsättning av medicinen 1998 genomgick Nimmo de vanliga problemen som han fortfarande känner gör sig påminda. Hans stämning mot sina läkare, ett äkta par, avgjordes i domstol i juni 2002 och resulterade i en gottgörelse på £40000 plus kostnader. Framgången berodde på att man kunde referera till en viktig rapport från UK Committee on Safety of Medicines i januari 1988. Denna angav att utsättningssymtom kan förekomma efter kort tids behandling med bensodiazepiner i terapeutiska doser. Nya riktlinjer gavs ut till samtliga allmänläkare. Detta dokument, bara två sidor långt, rekommenderade klart att bensodiazepiner inte skall förskrivas i mer än fyra veckor, inkluderande en nedtrappningsperiod.

Liknande riktlinjer kom från Royal College of Psychiatrists, och inkluderades snabbt i den nya litteraturen från Roche. Caroline Moore berättar att alla som har förskrivits bensodiazepiner under för lång tid sedan 1988 och som inte deltog i gruppaktionen kan föra talan mot sin förskrivare, men deras chanser till framgång kan bero på vilka råd de fått angående läkemedelsberoende och vilken hjälp till avgiftning de erbjudits. Det är tveksamt om Ray Nimmo´s fall var det första som nådde en framgångsrik slutsats utan mer det första som inte innefattade en hemligstämpel. Efter det att hans fall publicerats har Caroline Moore mottagit telefonsamtal från många personer som har liknade krav. "Fler berättelser om ödelagda liv" säger hon inkluderande ett fall där en flicka ordinerades bensodiazepiner vid 13 års ålder.

Efter sitt framträdande vid House of Commons, gratulerades Moore av Barry Haslam, som också driver ett fall mot en tidigare läkare. Haslam, en auktoriserad revisor från Oldham, stod på olika bensodiazepinbehandlingar i 10 år och är den drivande kraften bakom en organisation kallad Beat the Benzos. Hans organisation har många mål, inkluderande en omklassning av bensodiazepiner från klass C till klass A, vilket skulle sätta dom på samma nivå som heroin. Han är hoppfull om att detta kanske kan komma från EU-parlamentet. Han visar mig en artikel från Hong Kong Medical Journal som anger en 50%-ig minskning i den genomsnittliga årlig förskrivningen av bensodiazepiner efter det att de klassats som en farlig drog 1992. När Haslam slutade med Valium, Temesta och andra bensodiazepiner upplevde han att märkliga saker inträffade. "Jag kunde inte tro att de klara färgerna från himlen och blommorna fanns och jag kunde inte förstå att ljudet var så högt". Men dessa underbara upplevelser har nu ersatts av ilska. "Jag tycker ministrarna är fega" säger han. "Om de hade gått igenom en hundradel av vad jag har gjort så hade de gjort något åt problemet för länge sedan".

Varför har allmänläkare och psykiater tillåtits att bortse från råd från personer som varit mer kvalificerade att bedöma medicinerna än de själva varit? Varför har regeringen tittat åt andra hållet? Varför har de tillåtit att så många människor har blivit kemiskt beroende av legala droger och varför har de inte avsatt pengar för att hjälpa drabbade personer?

Detta är en angelägen fråga och den är lika angelägen nu som för femton år sedan. Korrekt använda, för mycket korta perioder, kan bensodiazepiner ge lindring från vanliga symtom. Men deras överförskrivning har efterlämnat en misär som ingen vill ta ansvar för. Bara ytterst få tycks redo att ta tag i problemet. Roche tillverkar fortfarande tre sorters bensodiazepiner i Storbritannien men man slutade sin produktion av Valium förra året. I sin pressrelease förklarade företaget hur effektiv behandlingen varit, hur brett det numera var tillgängligt i generisk form och hur nöjda man var med att WHO klassat Valium som viktig medicin. I vad som vissa kan tycka vara ett paradoxalt uttalande menade det schweiziska företaget att det fortfarande var den nästa största utländska investeraren i hälsovård i Storbritannien.

www.benzo.org.uk Beat the Benzos: (01457) 876 355