Valium

Valium (Diazepam) fyller 40 år

Mycket av vad som framgår av nedanstående översättning upplever jag stämmer även vad gäller problemet i Sverige. Artikeln stämmer i stort med vad jag själv tycker jag har mött här hemma. Det finns ingen avgörande skillnad.

Översättning är fritt gjord och orginaltexten finns på nedanstående länk eller längst ned på denna sida.

http://www.observer.co.uk/review/story/0,6903,886841,00.html

Ett olyckligt jubileum
Simon Garfield
Sunday February 2, 2003
The Observer

För 40 år sedan var Valium det nya undermedlet. Nu är läkare och läkemedelsbolag utsatta för hård kritik då upp till en miljon britter beroende av lugnande medel. Så länge som den långa kampen för upprättelse inte är över så fortsätter lidandet.

Mycket har förändrats i Pat Edwards liv under de senaste 40 åren. Hon har skilt sig, har flyttat från London till South Coast och hon har blivit mormor. Men en sak har inte förändrats: hon använder fortfarande Valium.

Pat Edwards var 25 år när hon först ordinerades Valium i slutet av 1962, några månader innan det blev officiellt godkänt året efter. Hon hade blivit nedstämd efter det hon fött sitt andra barn, ett tillstånd som numera kallas förlossningsdepression. Hennes lokala läkare gav henne Valium för fyra dagar, en passande försiktig dos för en ny behandling och efter fyra dagar med viss förbättring fick hon ytterligare några tabletter. Medicinen verkade ha omedelbar effekt och hon planerade att gå tillbaka till jobbet som hårfrisörska. Men då hände något annat.

"En morgon stod jag utanför min mammas dörr och grät förtvivlat. Hon ringde min doktor och utan att träffa mig så höjde han dosen. Från en 5mg tablett till två, så jag stod sedan på 10mg per dag. Detta pågick under en månad tills jag en dag inte förmådde att lämna hemmet. Min mamma trodde jag blivit tokig, men jag fick fruktansvärda panikattacker och började svettas om jag såg ytterdörren."
Agoraphobia var en ovanlig diagnos i början av 1960-talet. Man ringde efter doktorn igen men Pat Edwards säger att han inte kom. Istället ökade han på dosen per telefon till 15mg. Han ordinerade också Marplan, en antidepressiv medicin. Pat Edwards tillstånd förbättrades inte. "På den tiden ifrågasatte man inte en läkares ordination. Jag brukade skicka honom ett frankerat kuvert varje månad och han skickade tabletter för en månads behov."

Pat Edwards är 65 år nu, och hon kan inte ta sig hemifrån. Hon väger ganska mycket och jag tycker att hon påminner om skådespelerskan Kathy Burke, men 30 år äldre. Hon bor i en bungalow i Durrington en bit utanför Worhting i Sussex. Hennes mor dog för nio år sedan och hennes egentliga stöd kommer numera från hennes dotter och från grannarna. Hon har haft pension de sista åtta då hon tvingats ta till rullstolen.
"De sista 40 åren har jag inte haft något liv" säger hon. "Ingen har sett mig kunna gå utmed gatan på egen hand, eller gått med mina barn, eller åkt buss. När min dotter gick i förskolan sade hennes lärare att hon inte förstod varför jag aldrig kom till föräldramöten. Om inte min mor hade tagit hand om dem hade de förmodligen tagits om hand av de sociala myndigheterna."
Hon tar fortfarande sina tabletter, nu med det generiska namnet Diazepam. Hennes dos har minskats ganska mycket de senaste månaderna, men hon fick stora svårigheter vid jultiden efter det att hon hade minskat dosen till under 5mg. När hon besökte en kirurg i Durrington förra sommaren mötte läkaren henne med beskedet att han inte trodde att medicinerna hjälpte henne. Hon berättade att hon stått på dem i 40 år. Han sade: "Du borde inte använt dem mer än fyra veckor."

Valium och liknande mediciner i samma grupp antas i allmänhet tillhöra en äldre generation läkemedel som ersatt av nyare mer sofistikerade preparat med mindre biverkningar vid behandling av sömnproblem, panikattacker, och andra ångesttillstånd. Verkligheten är annorlunda. På ett år fram till mars 2002 hade 12,5 miljoner recept skrivits bara i England. Året innan var det 13,028 miljoner recept. The Department of Health har inga uppgifter på hur många som får upprepade ordinationer eller för hur länge. Men professor Heather Ashton, specialist i farmakologi vid Royal Victoria Infirmary i Newcastle, ( hon drev en avgiftningsklinik i mer än tio år) tror att det finns mer än en halv miljon britter som ordinerats preparaten i många år. De riktlinjer som utarbetades för förskrivande läkare för 15 år sedan säger att de inte skall användas mer än 28 dagar.
Men Home Office har siffror för antalet döda. I England och Wales där förgiftning finns med i dödattesten under perioden 1997 till 2000, var kokain med i 273 rapporter, medan Diazepam och Tamazepam -( enbart 2 av totalt 17 godkända generika) - fanns med i 795 rapporter.

Kritiker menar att mer än en miljon britter kan vara beroende av bensodiazepiner, en grupp som inkluderar ångestdämpande medel som Temesta (lorazepam) och Xanor (alprazolam), sömnmedel som Mogadon (nitrazepam) och muskelavslappnande som Klonopin (clonazepam). Det är en besvärande statistik, inte minst för att det är ett problem som skapats av vår egen hälsovård. Läkemedelsberoendet kan uppstå redan efter två veckors behandling och det är så vanligt att det ofta utesluts när drogpolicies diskuteras och när ekonomiska medel avsätts för avgiftningsresurser. Det är ett beroende vars offer oftast lider i tysthet, hindrade av de symtom som först drev dem till doktorn och förvärrade av långtidsanvändningen av vad som borde ha varit en korttidslösning.

De flesta som använder lugnande medel eller sömnmedel upplever sig inte som kemiskt beroende förrän de försöker reducera dosen, som Pat Edwards. Då upptäcker de att det är omöjligt att sluta. Det är inte svårt att hitta personer som lidit av sin bensodiazepin användning eller människor som gärna berättar om sina erfarenheter som en varning för andra. De många som jag mött berättar historier som är unika bara på ett tidigt stadium: de talar om hur de ofrivilligt blev beroende till medicinen och sedan bygger de på med en vanlig bild av lidande och bedrövelse. De förstår inte varför myndigheterna låtit det fortgå så länge och varför de aldrig själva funderade på att medicinerna kunde vara orsaken till sjukdomstillståndet.

Delvis ligger förklaringen i de forskningsresultat som finns från ett experiment som genomfördes i Sheffield i slutet av 1950-talet. Alec Jenner och hans kollegor vid United Sheffield Hospital befann sig i början av sin karriär inom psykiatrin när de läste en tidningsartikel om en cirkusdomptör från Schweiz. Han hade hittat något som lugnade hans tigrar och lejon. "Jag funderade på om det kunde fungera även på människor", kommer Jenner ihåg. "Så jag ringde upp Roche, som producerade preparatet i Schweiz och de berättade att de funderade på om de kunde marknadsföra det på människor. De ville göra tester för att visa att det gick att använda även till människor. Så de ville ha hjälp, faktiskt."

Jenner tror att han genomförde de första dubbel-blind studierna på både Librium och Valium (en studie där varken patient eller doktor vet vem som tar vad innan resultaten presenteras). "Innan oss hade folk publicerat vad de ansåg om preparaten men det var mindre vetenskapligt än vårt. Vår metod kan tyckas naiv idag men då såg jag det inte så- vi gav testpersonerna två burkar märkta A och B och vi berättade vad som fanns i dem utan att avslöja vilken burk som innehöll vad. Burkarna innehöll två av tre preparat - antingen en barbiturat, eller en bensodiazepin eller bara sockerpiller. Sedan fick de berätta vilken burk som hjälpte dem mest."

Jenner är nu 73 år, och bor fortfarande i Sheffield. Han berättar utan hjälp av noteringar och han medger att han inte kommer ihåg det exakta antalet personer som ingick i studien - han tror att det kunde röra sig om ca 200 personer. Men han är säker på sina resultat. "Bensodiazepinerna kom ur studien som segrare. Patienternas förbättring bland dem som stod på bensodiazepiner var övertygande - sideffekterna var däremot inte övertygande. De var klart bättre än barbituraterna som folk hade använt innan för att dämpa ångest och som medförde en livshotande risk vid överdosering. Så vi var entusiastiska. Själv tog jag stora doser för att utröna den toxiska effekten, men min hustru sade att jag var densamme".
Men Jenner testade inte sina mediciner, eller sina patienter, under längre tid. "På den tiden verkade kemiskt beroende inte att vara ett problem i Storbritannien över huvudtaget - jag hade t. ex. aldrig sett en narkoman som använde heroin. Idag tycks det ganska märkligt att vi inte övervägde detta. Ett av de mest intressanta fynden var att de personer som fick sockerpiller redovisade samma bieffekter som dem som fick bensodiazepiner."

Jenner's arbete togs emot med glädje hos Hoffmann-La Roche. Parallella studier, som också förbisåg att bedöma risken för beroende, fann ett stort användningsområde för Librium och Valium ( båda medlen har en liknande kemisk sammansättning men Valium är fem gånger så potent). År 1961 hade Roche's forskare i dess laboratorium i New Jersey publicerat en rapport där man menade att Valium bara hade milda biverkningar, inkluderande trötthet, yrsel och klåda men detta var resultat som bara baserades på 7 personer. Resultaten för två andra personer fanns inte med för deras biverkningar bedömdes för svåra för att de skulle kunna fortsätta testet. Som ett genomsnitt tog patienterna Valium under 12 och en halv vecka.

Drogen lanserades globalt 1963 och det blev tillsammans med LSD den minsta symbolen för den generationen (tillsammans symboliserade drogerna en paradoxal tid med fred, kärlek och ångest). Rolling Stones sjöng om 'Mother's Little Helper' 1966, Librium och Valium och sömnpillret Mogadon hade hjälpt Roche att bli världens största läkemedelsföretag. Valiums segertåg inspirerade alla stora läkemedelsföretag att marknadsföra sina egna bensodiazepiner. Upjohn konkurrerade snart med Xanor; Wyeth växte med hjälp av Temesta.
I Sheffield, kommer Alec Jenner ihåg att han kände sig glad över att hans arbete kommit till nytta. "Jag hade ingen aning om att det skulle att bli så enormt framgångsrikt. Vi var upprymda över att vi backat upp en vinnare. Finansiellt uteblev hans belöning. Vi fick inget för att vi gjorde testet. De betalade för en marknadsdag i Wien och de gav mig pengar till ett mätinstrument för att mäta litium i blod. De kostade väl ca £50."

1979 skrevs ca 30 miljoner recept i UK medan det globalt skrevs 3 miljarder. Men då hade redan problemen med medicinerna blivit ett regelbundet ämne i den medicinska facklitteraturen i mer än ett decennium. Så tidigt som 1968 så skrev man i Journal of the American Medical Association att ett antal psykpatienter hade blivit självmordsbenägna efter bara några dagars användning och man noterade hur tillståndet försämrades när de avslutade behandlingen.

"Problemet med beroende tog tid för mig att förstå", säger Jenner." Men efter en tid blev det uppenbart att det måste vara så". På 1970-talet, genomförde Jenner ytterligare ett försök med Valium, men inte tillsammans med Roche. Han försökte få 50 eller 60 personer att sluta med medicinerna utan att först trappa ned dosen. Ungefär 30% klagade över problem. "Det var tydligt att vi varit naiva vad gäller beroendepotentialen. Jag jobbade på Committee on Safety of Medicines ett tag så jag fick en del information. En person gjorde ett självmordförsök och vi fick ett långt brev från hans fru: "Sätt tillbaka honom på medicinen och använd detta brev som vår bekräftelse på att vi känner att det är den enda vägen att fortsätta leva". Så vi fortsatte att förskriva det".
Jenner är numera pensionerad men han säger att han vill hålla sig underrättad om vad som händer inom den psykiatriska vården. Han är intresserad av de psykotropa mediciner som kommit efter de preparat han jobbade med. Han noterar att de också är behäftade med skadeverkningar.(Upjohn´s Halcion förbjöds i Storbritannien 1991 efter rapporter om amnesi, depression och våldsamt beteende medan Rohypnol fortfarande får negativ publicitet för dess olagliga bruk som "date-rape" drog. Nyare mediciner som Prozac och Seroxat ( båda er SSRI-preparat) påverkar en annan receptor i hjärnan och trots att en av de främsta försäljningsargumenten vid lanseringen var att de inte var beroendeframkallande, så får många användare svåra abstinensreaktioner när de slutar).

Jenner ser sin forskning med en kombination av stolthet och skamsenhet. "Jag känner mig naiv men inte skyldig" säger han. "Det som tycktes vara så bra med bensodiazepinerna var att vi tycktes ha funnit en medicin som inte hade många problem. Men det är som att använda en vanlig skruvmejsel i ett armbandsur och utgå från att man inte gör sönder något."

För ett par månader sedan i Terrace Marquee i House of Commons, talade Phil Woolas (en labourledamot och MP för Oldham East och Saddleworth), vid ett möte för att presentera en motion som avser att gottgöra en del av skadorna orsakade av bensodiazepinberoende. "Vad är storleken på problemet" frågade han auditoriet bestående av parlamentsledamöter, advokater och medicinanvändare. "Statistiken pekar på att ca 1,2 miljoner människor i Storbritannien får upprepade recept, en del fortfarande 20 till 30 år efter det att skadan av upprepade förskrivningar blev känd".

Motionen, som nu har blivit undertecknad av mer än 100 parlamentsledamöter manade till en uppdatering av sjukskrivningsreglerna för att säkerställa att man skall känna igen bensodiazepinberoende och för större hjälp till de drabbade. Vi kan inte bara säga till människor att sluta med medicinerna omedelbart" sade Whoolas. "Ibland har jag mardrömmen att om vi får genomslag i vår kampanj, om Hälsodepartementet skulle stoppa förskrivningarna så skulle problemen bli enorma. Lösningen är nedtrappning, behandling och hjälp till människor att komma ifrån de här drogerna".

Detta var inte förstas gången som frågan togs upp i Westminster. Woolas pekade på problemen i en debatt 1999, och fem år tidigare när han var skuggskreterare i Hälsodepartementet. David Blunkett skrev ett stödjande brev till en patient som led av abstinensbesvär och han kallade frågan om bensodiazepinerna en nationell skandal. Sen labour kom till makten har framstegen varit minst sagt små och det finns fortfarande inga medel avsatta för avgiftning. "Vi skall inte ge upp" menade Phil Woolas. " Jag tycker det finns en konspirativ tystnad... Jag tror problemet finns på en fundamental nivå, det är för stort och alltför skrämmande för människor att hantera och förstå omfattningen av."

Vid sidan av det politiska lobbyarbetet har gottgörelse också sökts i domstolarna. I slutet av 1980-talet fick ett antal personer ekonomisk hjälp för att genomföra en gemensam stämning mot Roche Products Ltd och John Wyeth and Brothers Ltd, tillverkaren av Temesta( Ativan). De drabbade menade att företagen var medvetna om faran med beroende och andra biverkningar redan innan de gjorde sin information tillgänglig för läkare och patienter. Roche and Wyeth förnekade detta, och aktionen avslutades 1994 efter det att Legal Aid Board drog tillbaka den ekonomiska hjälpen. De flesta klagande hade problem att visa att skadan orsakats av medicinen eller om det orsakats av de psykologiska problem som fanns redan innan den första förskrivningen.

75 personer försökte ändå att föra fram sina fall mot företagen, men de hindrades av penningbrist och deras krav tillbakavisades av Court of Appeal 1996. Ett fall startade 1993 mot Roche av en tidigare framgångsrik skotsk affärsman. Han menar att hans liv ödelades av Mogadon och fallet ligger för bedömning hos Court of Session in Edinburgh och kanske kommer det att slutföras under nästa år. Ett annat fall förs av en kvinna och ligger för bedömning i Dublin.
Förra sommaren fick de drabbade nyheten om en rättslig framgång, fast mot en ny måltavla: Överförskrivande läkare. Ray Nimmo, patienten som drev fallet och hans advokat Caroline Moore från Keeble Hawson i Sheffield, var också närvarande då parlamentsmotionen presenterades i november 2002, och Moore berättade om fallet. Nimmo var 32 år när han först förskrevs bensodiazepiner i mitten av 1980-talet efter en allergisk reaktion till en annan medicin kombinerat med stress utlöst av sjukdom hos hans far. Han fick 90mg Valium per dag, en dosering som fortsatte i reducerad dos i 14 år.

"Effekten var chockerande" menade Caroline Moore. "Ray's personlighet förändrades, han blev folkskygg, och han blev oförmögen att ta itu med livet. 1986 gav han upp sitt delägarskap i ett företag som tillverkade byggnadsställningar. Ray och hans fru planerade att skaffa barn men Ray kände att han inte var lämplig att bli far."
När en annan doktor rekommenderade utsättning av medicinen 1998 genomgick Nimmo de vanliga problemen som han fortfarande känner gör sig påminda. Hans stämning mot sina läkare, ett äkta par, avgjordes i domstol i juni 2002 och resulterade i en gottgörelse på £40000 plus kostnader. Framgången berodde på att man kunde referera till en viktig rapport från UK Committee on Safety of Medicines i januari 1988. Denna angav att utsättningssymtom kan förekomma efter kort tids behandling med bensodiazepiner i terapeutiska doser. Nya riktlinjer gavs ut till samtliga allmänläkare. Detta dokument, bara två sidor långt, rekommenderade klart att bensodiazepiner inte skall förskrivas i mer än fyra veckor, inkluderande en nedtrappningsperiod.

Liknande riktlinjer kom från Royal College of Psychiatrists, och inkluderades snabbt i den nya litteraturen från Roche. Caroline Moore berättar att alla som har förskrivits bensodiazepiner under för lång tid sedan 1988 och som inte deltog i gruppaktionen kan föra talan mot sin förskrivare, men deras chanser till framgång kan bero på vilka råd de fått angående läkemedelsberoende och vilken hjälp till avgiftning de erbjudits.
Det är tveksamt om Ray Nimmo´s fall var det första som nådde en framgångsrik slutsats utan mer det första som inte innefattade en hemligstämpel. Efter det att hans fall publicerats har Caroline Moore mottagit telefonsamtal från många personer som har liknade krav. "Fler berättelser om ödelagda liv" säger hon inkluderande ett fall där en flicka ordinerades bensodiazepiner vid 13 års ålder.

Efter sitt framträdande vid House of Commons, gratulerades Moore av Barry Haslam, som också driver ett fall mot en tidigare läkare. Haslam, en auktoriserad revisor från Oldham, stod på olika bensodiazepinbehandlingar i 10 år och är den drivande kraften bakom en organisation kallad Beat the Benzos. Hans organisation har många mål, inkluderande en omklassning av bensodiazepiner från klass C till klass A, vilket skulle sätta dom på samma nivå som heroin. Han är hoppfull om att detta kanske kan komma från EU-parlamentet. Han visar mig en artikel från Hong Kong Medical Journal som anger en 50%-ig minskning i den genomsnittliga årlig förskrivningen av bensodiazepiner efter det att de klassats som en farlig drog 1992.
När Haslam slutade med Valium, Temesta och andra bensodiazepiner upplevde han att märkliga saker inträffade. "Jag kunde inte tro att de klara färgerna från himlen och blommorna fanns och jag kunde inte förstå att ljudet var så högt". Men dessa underbara upplevelser har nu ersatts av ilska.
"Jag tycker ministrarna är fega" säger han. "Om de hade gått igenom en hundradel av vad jag har gjort så hade de gjort något åt problemet för länge sedan".

Varför har allmänläkare och psykiater tillåtits att bortse från råd från personer som varit mer kvalificerade att bedöma medicinerna än de själva varit? Varför har regeringen tittat åt andra hållet? Varför har de tillåtit att så många människor har blivit kemiskt beroende av legala droger och varför har de inte avsatt pengar för att hjälpa drabbade personer?

Detta är en angelägen fråga och den är lika angelägen nu som för femton år sedan. Korrekt använda, för mycket korta perioder, kan bensodiazepiner ge lindring från vanliga symtom. Men deras överförskrivning har efterlämnat en misär som ingen vill ta ansvar för. Bara ytterst få tycks redo att ta tag i problemet.
Roche tillverkar fortfarande tre sorters bensodiazepiner i Storbritannien men man slutade sin produktion av Valium förra året. I sin pressrelease förklarade företaget hur effektiv behandlingen varit, hur brett det numera var tillgängligt i generisk form och hur nöjda man var med att WHO klassat Valium som viktig medicin. I vad som vissa kan tycka vara ett paradoxalt uttalande menade det schweiziska företaget att det fortfarande var den nästa största utländska investeraren i hälsovård i Storbritannien.

www.benzo.org.uk Beat the Benzos: (01457) 876 355

Unhappy anniversary
Simon Garfield
Sunday February 2, 2003
The Observer

Forty years ago, Valium was the new wonder pill. Now, with up to a million Britons addicted to tranquillisers, GPs and drug companies are under fire. But as the long battle for compensation is fought out, the suffering continues

Much has changed in Pat Edwards's life in the past 40 years. She has divorced, she has moved from London to the South Coast, she has become a grandmother. But one thing has stayed the same: she is still taking the Valium.

Pat Edwards was 25 when she was first prescribed the drug at the end of 1962, a few months before its official launch the following year. She had become unaccountably weepy after the birth of her second child, a condition we may now recognise as post-natal depression. Her local GP in Hackney gave her four days' supply of Valium, a suitably cautious amount for a new treatment, and four days later, after some improvement, Edwards was given another small supply. The drugs seemed to have an immediate effect, and she made plans to return to her job as a hairdresser. But then something else happened.

'One morning I was on my mum's doorstep crying my eyes out. My mother called the doctor, and he didn't come round to see me but upped the dosage of my tablets. They went up from one tablet of five milligrams to two, so I was on 10 milligrams a day. This went on for another month, until one day I simply couldn't leave my mother's house. My mother thought I was being silly, but I would have terrible panic attacks and start sweating if I couldn't see the front door.'

Agoraphobia was not a well-recognised medical condition in the early Sixties. The doctor was called again, but Edwards says he failed to visit. Instead, the dosage was increased again, to 15 milligrams. He also prescribed Marplan, an anti-depressant. Edwards's condition failed to improve. 'In those days you believed in what your doctor gave you without question. I used to send him a stamped addressed envelope every month and he sent me back a month's supply of tablets.'

Edwards is 65 now, and housebound. She is a heavy-set woman, and looked to me like the actress Kathy Burke plus 30 years. She lives alone in a bungalow in Durrington, a short distance from Worthing in Sussex. Her mother died nine years ago, and her principal support comes from her daughter and her neighbour. She has received disability allowance only for the past eight years, since her osteoarthritis necessitated use of a wheelchair.

'In the past 40 years I haven't had a life,' she says. 'No one can say they've seen me go up the street on my own, or take my children out on my own, or go on a bus. When my daughter was at primary school her teacher told her she couldn't understand why I never came to the parents' evenings. If my mum hadn't been there to look after them they probably would have been taken into care.'

She is still taking the tablets, now prescribed under the generic name diazepam. Her dosage has been greatly reduced in the past few months, but she had a traumatic experience at Christmas after cutting down below five milligrams a day. When she first visited the local surgery in Durrington last summer her new GP greeted her with disbelief. He didn't think the drugs were doing any good. She told him she'd been on them for 40 years. He said: 'You shouldn't have been on them for more than four weeks.'

Valium and similar drugs in the benzodiazepine group are widely considered to belong to a previous generation, replaced in the treatment of insomnia, panic attacks and all manner of modern anxieties by more sophisticated drugs with side-effects of their own. The reality is somewhat different. In the year to March 2002, 12 and a half million prescriptions to benzodiazepines were written in England alone. In the previous year there were 13.028 million. The Department of Health has no indication as to how many patients are receiving repeat prescriptions, or for how long. But Professor Heather Ashton, a specialist in psycho-pharmacology at Royal Victoria Infirmary in Newcastle who ran a withdrawal clinic for more than a decade, believes there are half a million people in the UK who have been taking benzodiazepines for several years. The official guidelines issued to prescribing doctors 15 years ago advises continued use for no more than 28 days. The Home Office has other figures, for the amount of deaths in England and Wales in which drug poisoning is included in coroners' reports. Between 1997 and 2000, cocaine was included in 273 reports, while diazepam and tamazepam - only two generic types out of 17 available for prescription - were included in 795.

Campaigners claim that more than one million people in the UK may be addicted to benzodiazepines, a family which includes anti-anxiety tranquilisers such as Ativan (lorazepam) and Xanax (alprazolam), sleeping pills such as Mogadon (nitrazepam) and anti-convulsive muscle-relaxants such as Klonopin (clonazepam). This is a disturbing statistic for many reasons, not least because it is a problem inflicted by our own health service. Addiction may occur after only two weeks' use, and it is so common that it is often ignored in the big debates about drug policies and the funding of withdrawal treatment. It is an addiction whose victims largely suffer in silence, impeded by the symptoms that first drove them to seek medical help and worsened by long-term use of what should have been a short-term solution.

Most patients in receipt of tranquillisers or sleeping pills do not consider themselves to be addicts until they attempt to reduce their dosage and, like Pat Edwards, find complete withdrawal impossible. It is not hard to find people who have suffered from benzodiazepine use, or people who are happy to talk of their experiences as a warning to others. The several men and women I spoke to tell stories unique only in their early details; their tales of involuntary dependence on their medication all end with a common catalogue of suffering and distress. They all find it hard to understand why this state of affairs has been allowed to exist for so long, and why we ever thought that these drugs would be the answer to our ills.

Part of the explanation lies among the trial papers of an experiment conducted in Sheffield in the late Fifties. Alec Jenner and his colleagues at the United Sheffield Hospital were at the beginning of their careers in psychiatric medicine when they read in a newspaper of a Swiss circus trainer who had found something that would calm his lions and tigers. 'I was intrigued whether this would have any human applications,' Jenner remembers. 'So I phoned up Roche, who produced this series of drugs in Switzerland, and they were already thinking about marketing it for people. They wanted people to do studies which would add to the conviction that it was worth giving to humans. So they jumped on us, really.'

Jenner believes he conducted the first double-blind controlled trial of both Librium and Valium (a trial in which neither the patient nor the doctor knows who's taking what until after the results are compiled). 'Before us, people had published their impressions of it,' he says 'but it was less scientific than ours. The way we did this - and now it looks naive, but then I didn't see it - we gave people two bottles marked A and B, and we told them what was in them without saying which was which. The bottles contained two of three things - either a barbiturate, or a benzodiazepine, or nothing - just chalk pills. They had to say which helped them most.'

Jenner is 73 now, and still lives in Sheffield. He speaks without the benefit of his notes from the trials, and he admits he cannot remember the exact number of patients he studied - he thinks it was about 200. But he is sure of his findings. 'The benzodiazepines came out heavily on top. The improvement of patients on the drugs was the only thing that came out strikingly - the side-effects were unconvincing. They were infinitely safer than barbiturates, which was what people had used to treat anxiety before, and which carried a great risk of fatal overdose. So we were enthusiastic. I myself took enormous quantities to see if there was any toxic effects, but my wife said I was just the same.'

But Jenner did not test his drugs, or those of his patients, over time. 'In those days drug addiction didn't appear to be a problem in Britain at all - I'd never seen a heroin addict, for example. It now seems rather mad that we didn't consider this. One of the most interesting things was that the side-effects experienced by those on the chalk was about the same as those on the drugs.'

Jenner's work came as a delight to Hoffmann-La Roche. Parallel studies, which also failed to consider the possibility of addiction, did find great uses for Librium and Valium (both drugs have a similar chemical formula, but Valium is five times as potent). In 1961 Roche's researchers in its laboratories in New Jersey published a report stating that Valium had only mild side-effects, including fatigue, dizziness and rash, but these were results based on only seven patients. The results from two other patients were not included because they considered their side-effects too severe to continue on the trial. On average, patients took Valium for only 12-and-a-half weeks.

The drug was launched globally in 1963, and it became, along with LSD, the smallest icon of its generation (taken together, the two drugs signalled a paradoxical age of peace, love and anxiety). By the time the Rolling Stones sang about 'Mother's Little Helper' in 1966, Librium and Valium and the sleeping pill Mogadon had helped Roche to become the biggest pharmaceuticals company in the world. Valium's triumph inspired every large pharmaceutical company to market a benzodiazepine of its own. Upjohn was soon competing with Xanax; Wyeth would grow wealthy on Ativan.

In Sheffield, Alec Jenner remembers feeling glad that his work was having some beneficial effects. 'I had no idea that it was going to be so enormously successful. We were quite excited that we'd backed a winner.' Financially his rewards were scant. 'We weren't offered anything for doing it. They did pay for us to have a camping holiday in Vienna and they gave me money to buy a flame photometer for measuring lithium in blood which must have cost about £50.'

In 1979, about 30 million prescriptions for benzodiazepines were issued in the UK, while the worldwide figure was put at three billion. But by then problems with the drugs had been a regular feature of medical literature for more than a decade. As early as 1968 the Journal of the American Medical Association had noted how a number of psychiatric patients had become suicidal after only a few days' use, and noted how the condition of others worsened when they came off the treatment.

'The problems of addiction took me some time to believe,' Jenner says. 'But after a while it became obvious that that scepticism was not justified.' In the Seventies, Jenner subjected Valium to another trial, though not with Roche. He told 50 or 60 local people to come off the drug without a gradual reduction in dosage. About 30 per cent complained of problems. 'It was becoming obvious that we had been naive about the addiction potential. I was on the Committee on Safety of Medicines for a while, so I was getting more and more information through. One chap made a suicide attempt and we got a long letter from his wife saying, "Put him back on and use this letter as our permission that we feel it's the only way he can go on living." So we went on prescribing it.'

Jenner is now retired, but says he likes to keep in touch with developments in psychiatric care. He is interested in the mental healthcare drugs that followed his work on Librium and Valium, but notes that they too are beset with damaging consequences. (Upjohn's Halcion was banned in Britain in 1991 after many reports of amnesia, depression, and violent behaviour, while Rohypnol still receives adverse coverage for its illicit use as a 'date-rape' drug. The newer drugs such as Prozac and Seroxat target a different receptor in the brain, and despite the fact that one of their chief selling points at launch was that they were non-addictive, many users suffer severe symptoms when they withdraw.)

Jenner regards his researches with a combination of pride and embarrassment. 'I feel naive but not guilty,' he says. 'What seemed so good about the benzodiazepines when I was playing with them was that it seemed like we really did have a drug that didn't have many problems. But in retrospect it's difficult to put a spanner into a wristwatch and expect that it won't do any harm.'

Ten weeks ago in the Terrace Marquee at the House of Commons, Phil Woolas, a Labour government whip and MP for Oldham East and Saddleworth, spoke at a meeting to mark the tabling of an Early Day motion seeking redress for some of the damage of benzodiazepine addiction. 'So what's the scale of the problem,' he asked his audience of MPs, solicitors and current users. 'Statistics show that something in the order of 1.2 million people in this country are still in receipt of repeat prescriptions of benzodiazepines, some 20 or 30 years after the danger of that repeat prescription became well known.'

The motion, which has now been signed by more than 100 MPs, called for a review of the disability guidelines to ensure recognition of benzodiazepine addiction, and for greater support services for addicts. 'We are not just telling people to come off the drugs instantly,' Woolas said. 'Sometimes I have the nightmare that if we do have the breakthrough that we are all campaigning for, whereby the Department of Health were to stop prescriptions, the problems that would cause would be horrendous. The key is phased withdrawal, and treatment and help for people coming off the drugs.'

That was not the first time the issue had been raised at Westminster. Woolas addressed the problem in a debate in 1999, and five years earlier, when he was Shadow Secretary of State for Health, David Blunkett wrote a supportive letter to a patient suffering withdrawal symptoms in which he called the issue of benzodiazepines 'a national scandal'. Since Labour came to power, however, progress has been slow at best, and there is still no specific funding for benzodiazepine withdrawal treatment. 'We shall not give up,' Phil Woolas maintains. 'In my view there's a conspiracy of silence ... I believe the problem exists because at a fundamental level, it is too huge and too horrific for people to cope with and grasp the enormity of.'

As well as political lobbying, redress has been sought through the courts. By the late Eighties 1,700 people had received legal aid to bring a class action against Roche Products Ltd and John Wyeth and Brothers Ltd, the makers of Ativan. Their principal claim was that the companies were aware of the dangers of addiction and other side-effects before making this information available to prescribers and patients. Roche and Wyeth denied this, and the action was discontinued in 1994 after the Legal Aid Board withdrew funding. The majority of the claimants' cases were complicated by the difficulty in proving the harm caused by the drugs as opposed to the psychological problems they may have had before they were prescribed them.

Seventy-five people subsequently tried to pursue their own cases against the companies, but were also hampered by lack of funds and their claims were struck out by the Court of Appeal in 1996. One case, begun in 1993 against Roche by a formerly successful Scottish businessman who claims his life was ruined by Mogadon, is under consideration for trial in the Court of Session in Edinburgh and may be heard in full next year. Another, brought by a woman against Wyeth, is under consideration in Dublin.

Last summer, benzodiazepine addicts did receive news of a legal success, albeit against a new target: overprescribing GPs. Ray Nimmo, the patient involved in the case, and his solicitor Caroline Moore of Keeble Hawson in Sheffield, were also present for the launch of the parliamentary motion in November, and Moore outlined the case. Nimmo was 32 when he was first prescribed benzodiazepines in the mid-Eighties, after an allergic reaction to another drug and stress brought on by illness to his father. He was given 90 milligrams of Valium a day, a prescription that continued at a reduced dosage for 14 years.

'The effects were shocking,' Caroline Moore recalled. 'Ray's personality changed, he became agoraphobic, and he became unable to cope with life. In 1986 he gave up his co-directorship [of a scaffolding company]. Ray and his wife planned to extend their family, but Ray became convinced he was not fit to be a father.'

When another doctor advised withdrawal in 1998, Nimmo underwent the usual problems, from which he believes he is still suffering. His legal action against his GPs, a husband and wife team, was settled out of court in June 2002 for £40,000 plus costs. Success was made possible by reference to a key report issued in January 1988 by the UK Committee on Safety of Medicines. This noted that 'withdrawal symptoms can occur with benzodiazepines following therapeutic doses given for SHORT periods of time' (the report's own emphasis). New guidelines were issued to all GPs. This document, only two pages long, advised clearly that benzodiazepines should not be prescribed for more than four weeks, including a tapering-off period.

Similar guidelines were adopted by the Royal College of Psychiatrists, and were swiftly included in the new literature from Roche. Caroline Moore says that anyone who has been prescribed benzodiazepines for a prolonged period since 1988 who wasn't part of the group actions may be able to bring a claim against their prescriber, although their chances of success may depend on what advice they received regarding addiction and whether they have been offered help with withdrawal.

Moore doubts whether Ray Nimmo's case was the first to reach a successful conclusion, but merely the first not to include a gagging clause. Since his case was made public, she has received many phone calls from people who have similar claims. 'More stories about ruined lives,' she says, 'including one case of a girl who was given benzodiazepines at 13.'

After her address at the House of Commons, Moore was congratulated by Barry Haslam, who also has a case against a former GP. Haslam, a qualified accountant from Oldham, spent 10 years on various benzodiazepines and is the driving force behind a charity called Beat the Benzos. His organisation has many aims, including the reclassification of the drugs from Class C to Class A, which would put them on a par with heroin. He is hopeful that the lead on this may come from the European Parliament. He shows me a report from the Hong Kong Medical Journal which notes a 50 per cent reduction in average yearly prescription of benzodiazepines since they were classified as dangerous drugs in 1992.

When Haslam came off Valium, Ativan and others he says some remarkable things happened. 'I couldn't believe the colour of the sky and the flowers, and the noise was so loud.' But his wonder has now been replaced by anger.

'For me, the Government Ministers are cowards,' he says. 'If they had gone through one-hundredth of what I've gone through then they would have done something about this long ago.

'Why have GPs and psychiatrists been allowed to ride roughshod over the advice of people more qualified to judge the drugs than they are? And why have the Government looked the other way? Why have they allowed so many people to get addicted to a legal drug and not put any money into services to help people?'

These are valid questions, and they are as valid now as they were 15 years ago. Used correctly, for very short periods, benzodiazepines may still provide a respite from common symptoms. But their overprescription has left a trail of misery for which no one will take responsibility and only a few seem prepared to confront.

Roche still makes three brands of benzodiazepine for the UK, but it discontinued its production of Valium last year. In its press release, the company explained how effective the treatment had been, how widely it was available in generic form, and of its pleasure that it was designated 'essential drug status' by the World Health Organisation. In what some may regard as a paradoxical statement, the Swiss firm also claimed it continued to be the second largest foreign investor in healthcare in the UK.

www.benzo.org.uk Beat the Benzos: (01457) 876 355